Ruth Gnanaprakasam berättar om sitt liv och sina drömmar.

Min livsuppgift är att hjälpa andra.

Intervju med Ruth av Trosgnistan Mission nr 5, 2002.

Hur började ditt liv?

Jag föddes i en ortodox Hindufamilj. Redan tidigt förlorade jag min far och mor och har aldrig sett deras ansikten. Jag adopterades av en engelsk missionär. Jag fick en god utbildning på en kristen skola. Av dessa missionärer fick jag tidigt viktiga levnadsråd

Varför startade du barnhem för föräldralösa barn?

Efter att jag gift mig med Job Gnanaprakasam så hade vi båda en önskan att hjälpa de fattiga. Vi kände stor glädje och tillfredsställelse i detta och tog det som en del av vår livsuppgift.

Vad ger dig den största glädjen med barnhemmen?

När jag ser dem växa upp med god självkänsla. Att få se dessa fattiga och ibland övergivna barn få god utbildning, hur de när de närmar sig vuxen ålder blir självständiga och kan stå på "egna ben". Och att se de fortsätter att vandra i sanning och kärlek - det ger mig den största tillfredställelsen.

Vilka är dina största besvikelser?

Vårt mål är att få följa barnen till vuxen ålder och säkra deras utbildning. Ibland kommer släktingar och föräldrar (om de fortfarande är i livet) och vill ta sina flickor från hemmet för att tidigt gifta bort dem. Detta smärtar mig lika mycket varje gång det händer. Vi försöker tala med föräldrarna och anhöriga om dessa saker.

Vilka drömmar och mål har du inför framtiden?

Mina drömmar gäller barnen - att de skall lyckas väl i livet, få bra jobb. Att de skall vara med och utveckla vårt land. Jag önskar att våra hem skall få bättre utrustning så att flickorna kan få lära sig modern teknologi såsom datautbildning mm. som är mycket efterfrågad i Indien numera.

Hur ser du på framtiden för dessa flickor?

Fortfarande är flickor från fattiga familjer ofta diskriminerade. En del fattiga familjer låter inte sina flickor gå till skolan. Som kristna organisationer måste vi jobba med att förändra synen på detta och hjälpa de fattiga och oönskade. Vi måste också "utbilda" föräldrarna i dessa frågor och visa att flickorna är en lika välsignad resurs till hemmet som pojkarna. När en flicka fått utbildning så kan hon sedan utbilda och upplysa sina fattiga föräldrar.


Ruth Gnanaprakasam död 26/10 2005

Vi har just mottagit information från vår systerkyrka i Indien att Ruth Gnanaprakasam har fått bryta upp från sitt jordiska hem för att flytta till Himlen. Ruth har tillsammans med sin make Job varit med att grunda Indian Pentecostal Assembly. Genom sitt utgivande arbete bland föräldralösa flickor har hon rönt stor respekt i vida kretsar. Ruth har besökt Sverige vid ett flertal tillfällen och var verksam ända in i det sista. Dagen innan hon fick hembud besökte hon bl.a. en bergstam för att predika evangelium. Ruth var 80 år gammal.

Nedan följer familjens berättelse om Ruth.

Översättning införd i Trosgnistan nr 6, 2005

En hyllning till den legendariska, men okända aposteln

Ruth Gnanaprakasam

30 april , 1925 till 26 oktober, 2005

                     Bland de troende i Indien finns ett talesätt att Jesus går i sin vingård, församling, och plockar den vackraste ros som fångar Hans ögon. Jag tror att Ruth Gnanaprakasam var den vackrast rosen den 26 oktober, därför att Jesus valde att ta henne med sig för att tillbringa evigheten med honom.

                     En kvinna med visioner, en kvinna med mod och en kvinna med tro. Det arv hon lämnar efter sig kommer att fortsätta leva i våra hjärtan Hon brydde sig inte om hennes namn blev känt, utan allt hon önskade var själars frälsning i Indien. Denna outnämnda Apostel och evangelist kallades ofta för "Super - kvinna från Coimbatore.". Hon arbetade outtröttligt både dag och natt utan att stanna upp. Ofta hördes hon säga: "Jag vill dö som en Indisk oxe, i tjänst för min Herre till mitt sista andetag."

                     Den 26 oktober var glädjen stor när Guds änglar hälsade Ruth Gnanaprakasam välkommen in genom pärleporten till himlens härlighet. När hon tidigare den - på sin Herres uppdrag - for med sina studenter till bergsbyarna för att predika evangelium, viste hon inte att det var hennes sista dag på planeten jorden. Vid 80 års ålder började hennes tuffa schema utkräva sin tribut. Onsdag kväll den 26 oktober vid 19 tiden bad hon dottern Joy att ta henne till sjukhuset för en kontroll. När läkaren undersökte henne fick hon plötsligt andningssvårigheter och hon bad läkaren avbryta EKG. Hon lutade sig tillbaka i stolen och gav upp sin ande i vår käre Herres händer. Hon efterlämnar sin make Job och fem barn: Joy, Margaret, David, Peter och Andrew.

                     När Ruth föddes dog hennes mamma och pappa kunde inte ta hand om henne. Hon adopterades av en engelsk missionär uppfostrades i anglikansk anda. Under tonåren gav hon sitt liv till Jesus, sedan hon lärt känna ett annat missionärs - par Herr och Fru Livesy. Det var också detta par som ordnade kontakten med en ung man vid namn Job De gifte sig den 26 maj 1948 och tillsammans bygga upp sin tjänst i Guds rike. De fick sex barn men den yngste, Philip, dog 1994. Alla deras barn är Pastorer och deras familjer tjänar Herren på olika sätt

                     Job och Ruth började sin tjänst i en hydda i Coimbatore. De fick ofta känna av hunger och svält. Men Ruth kunde ändå ge sin portion till en oväntad besökare. De levde i tro och startade sin första församling.

                     Ruth hade stort medlidande med barn. Det hon gjorde för barn under sin livstid skulle aldrig kunna rymmas i en bok, nej inte ens i flera böcker. 1970 startade hon Kvinnornas bibelskola, för att kunna träna unga kvinnor och sända dem ut i olika tjänster. Året innan, 1969 hade hon startat ett barnhem med över 100 pojkar och flickor. Hennes hängivenhet att hjälpa de förtryckta, fattiga, prostituerade, utblottade och bergsfolken är helt överväldigande. Under sin livstid har hon personligen lett ca 70000 personer till Herren.

                     Hon var aldrig rädd för angrepp när hon predikade. Många gånger blev hon attackerad av män som kallade henne "Jesu prostituerade". Hon blev förföljd och hotad till livet om hon vågade sig tillbaka till vissa av bergsbyarna. Detta hindrade henne inte från att om och om igen komma tillbaka och ta med mat, kläder och andra förnödenheter. De som hotade henne önskade också att få del av gåvorna och det hände många gånger att de blev frälsta.

                     Trots sina 80 år ville hon inte sluta sin tjänst och dra sig tillbaka, fast hennes barn många gånger bad henne att överlämna sin tjänst till någon annan. När detta kom på tal reste hon sig genast och lämnade rummet, ovillig att ens prata om det.

                     Ruth var en pionjär och pionjärandan hade hon kvar till slutet av sitt liv. Hon gick dit ingen annan gick och brydde sig som ingen annan gjorde - allt för Jesus.Hon hade fem olika typer av tjänst. Hon ömmade för de föräldralösa, älskade de prostituerade, gav hopp till fångar, tränade unga kvinnor till tjänst för Herren och älskade bergsfolken. Även vid 80-års ålder gick hon till de 150 bergsbyarna, evangeliserade och reste upp nya efterföljare till Jesus. För många pastorer och evangelister är det fortfarande omöjligt att ta sig till dessa bergsbyar pga. att det inte finns vägar och transportmedel.

                     En av de kvinnor som reste med Ruth till bergsbyarna, Mrs Jeyaseeli Paul delade en händelse med oss som djupt hade berört hennes hjärta. Det var sent en eftermiddag. Mamma Ruth hade rest över de fem bergen i en jeep tillsammans med ett team bibelskolekvinnor, för att nå bergsfolken med Jesu kärlek. Då gick jeepen sönder och de fick börja en fotvandring tillbaka över de fem bergen som tog ca 3,5 timme. Halvvägs började Ruth bli trött och halkade upprepade gånger på den smala stigen. Hennes ena sandal gick sönder och hon låna skor. När hon fallit två gånger orkade hon inte mer, utan två män från en bergstam fick bära henne.
(Tilläggas bör att i Indien, rör inte män och kvinnor varandra, så det var ett stort steg för Ruth att låta två män bära henne och även för männen att bära henne. Översättarens anmärkning.)

                     Jesaja 52:7 säger: "Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg, när han kommer över bergen och förkunnar frid, bär fram goda nyheter och förkunnar frälsning och säger till Sion: din Gud är nu konung!"

Hennes fötter stod som vittne till denna vers. De var inte mjuka och lena, utan skrovliga och fulla av sprickor pga. hennes många och långa vandringar för Jesus. Ofta blödde hon ur dessa sprickor och hon kunde omöjligt gå innan de hade läkt. Hennes fötter var inte någon vacker syn för mänskliga ögon, men i Guds ögon var de vackra.

                     Indien har förlorat en av dess största skatter - den kvinnliga Aposteln Mrs Ruth Gnanaprakasam. Hennes rang var lika hög som moder Theresa och Amy Carmichel. Till sitt sista andetag fann man henne otröttligt arbetande - som en Indisk oxe - för sin Mästare. Hon har varit en kvinna med orubblig tro och vision och hennes arv kommer att fortsätta leva, och utmana andra att ta upp hennes mantel och gå åstad.

Ett vittnesbörd av familjen Prakasam.