MY LIFE STORY en självbiografi av Pastor Dr. Job Gnanaprakasam.
Berättelsen handlar om en ung indisk pojke som 1943 tar emot Jesus till frälsning och blir ett Guds redskap att vinna människor i Indien för Gud.   

Läs berättelsen om hans hustru Ruth

New document
Klicka på bilden för normal storlek

Inledning;     Födelse;     Utbildning;     Lära känna Herren;     Omvändelsen;     Min bekantskap med Bibeln;     Kallelse till tjänst;    

Pastor Kochumuthan;     Drömmen;     Beslutet;     Hinder;     Bibelskolan;     Dopet i helig Ande;     Vad min tjänst innebar;    

Erfarenhet av demoner;     Predika i tid och otid;     Giftermålet;     Pastorsavskiljning;    Trosupplevelser;     The Assemblies of God - Tatabad;    

The Full Gospel Church - Coimbatore;     En lektion i trosliv;     Hårda tider - svåra prövningar;    The Zion Assemblies of God - Coimbatore;    

Första dagen i kyrkan;     Världsevangelisation;     Uppbrott;     Indian Pentecostal Assemblies;     Penningsumman 40.000Rs;    

Den dubbla välsignelsen;     Trosgnistans Mission, Sverige;     Församlingen och dess aktiviteter;     Församlingsplantering;    

Verksamhet i norra Indien;     Bibelskola för män;     Bibelskola för kvinnor;     Barnevangelisation;     Väckelsekampanjer och seminarier ;    

Verksamhet bland folkstammar;     Filmvisningsverksamhet;     Barnhem;     Familjevård;     Till minne av missionärsparet Livesy;    

Skräddarskola;     Snickarskola;     Datorcentrum;     Dagbarnhem och vårdskolor;     Rehabilitering för leprasjuka;     Änkors hem;    

Resor utomlands;     Ytterligare nåd;     Min senaste resa;     En annan höjdpunkt;     Israel;     Predika Jesu andra tillkommelse;    

Litteraturverksamheten;     Radioverksamhet;     Uppskattningar;     Jubileumsfiranden;     Pingstpredikanters gemenskap;     Min familj;    

Transportbilen;     Bekräftelse;    



Inledning

Det är fascinerande att läsa i Bibeln om Herrens vägar. Hur han utväljer människor från folk och stammar för att uföra det verk han avser. Han kallade Moses när han var ute med fåren. Han kallade Gideon när han tröskade säden. Han kallade David när han vallade fåren. Han kallade Petrus och andra lärjungar i deras fiskafänge. Det är Guds bevis på ädelmod att uppresa de ödmjuka och placera dem ibland prinsar. Jag blev på liknande sätt utvald från en ödmjuk familj att arbeta i Guds vingård.
Tillbaks

Födelse

Jag föddes i en ortodox hinduisk familj i en liten by i Pollachi Taluk den 27-e november 1925. Min far var en jordbrukare och handelsman. Han uppfostrade mig i de hinduiska ritualerna. Jag besökte många hinduiska tempel tillsammans med mina föräldrar bärande på en Kadavi (ett ramverk i form av halvcirkel) och med rakad hjässa. Att utföra alla dessa ritualer var en njutning för mig men jag hade ändå ingen frid i mitt sinne. På så vis levde jag upp till jag fyllde 18 år.
Tillbaks

Utbildning

När jag fyllde 8 år så sändes jag till byns skola. Skolorna var inte lika som de är idag. Vi lärde oss läsa och skriva med hjälp av tamarind säd. Vi lade sädeskornen så de bildade bokstäver och vi lärde oss på så vis. Så fick jag min grundutbildning. Inte alla barn fortsatte till högstadiet för det var en kostsam affär. Min far hade jordbruksmark och affär och var lite bättre situerad än många andra bybor och därför kunde han bekosta mig utbildning på högstadiet.
Tillbaks

Lära känna Herren

När jag studerade på nivå 10 och var 18 år så hände det sig att jag råkade bevista ett kristet möte. På den tiden tjänade Herr och Fru Livesy, missonärer utsända från British Assemblies of God (engelsk pingströrelse), i vår by. Jag kunde säga att de bokstavligen hade adopterat vår by för Herren. De var hängivna missionärer som oförtröttligt utförde Herrens tjänst i och runt om staden Pollachi.

De hade för vana att varje fredag ha möten i min by. Pastor Livesy var en djärv predikant som utmanade byborna i kraft av Guds ord. Han förkunnade klart att avgudadyrkan var fel och att avgudar kan inte frälsa människan. Han citerade skriften, psalm 115:4-8 och gjorde det klart att avgudatillbedjan var en styggelse i Herrens ögon. Jag blev mycket förvånad över den djärve predikanten men blev på ett sätt attraherad av denne främling som kunde tala och sjunga på mitt språk och det var orsaken till att jag gick på mötena regelbundet. Det var på det sättet som kunskapen om Herren Jesus Kristus kom till mig när jag var 18 år gammal.
Tillbaks

Omvändelsen

Det var en tid då många av byborna smittades av smittkoppor på grund av den heta sommaren. Många som hemsöktes av koppor dog också. Mycket snart blev även jag ett offer för dessa koppor. Mitt hem var beläget efter huvudgatan och bara enbart att öppna fönstret mot väst gav en full utsikt över gatan. En eftermiddag hörde jag ett klagande och gråtande ljud från en stor folkmassa. Jag såg en likbår som bars och efter följde en stor folkmassa. Vid förfrågan fick jag veta att en ung kvinna i min ålder som var offer för den hemska smittan hade dukat under och dött.

Då fylldes mitt hjärta av fruktan för döden. Bördan av synd kom över mig tyngde mig ner. Jag förlorade all frid. Jag grät, snyftade och sökte efter en utväg. Jag visste att snart skulle det bli min tur att bäras iväg på en likbår. Jag tittade i spegeln och såg att mitt ansikte var full av dessa smittkoppor. En obeskrivlig rädsla kom över mig. Jag ropade till alla gudar som jag hade tillbett under mitt liv. Min hinduiska religion lärde mig att det vi hade 33 miljoner gudar och jag var säker på att ibland dessa trettiotre miljoner gudar så fanns åtminstonde en som skulle komma till min hjälp och hela mig. Men mina böner och klagan till dessa gudar var fåfängt. Jag upplevde inget svar och inget skedde i min kropp.

Då kom jag ihåg vad pastor Livsey hade sagt om avgudarna. De var gjorda av silver, guld, koppar, järn, trä och lera men de hade inget liv och kunde därför inte frälsa men att det fanns en levande Gud som hette Jesus Kristus som kan frälsa från dödsfruktan och från syndens bojor.
När jag tänkte på det så kom alla mina synder framför mig som på en filmduk och det tyngde mig oerhört. Då började jag åkalla Jesus och jag bad på så vis: "Herre Jesus om du är en levande sann Gud så ta bort denna syndabörda som tynger mitt hjärta och ta bort min dödsfruktan. Ta bort dessa koppor som vanställt mitt ansikte och låt inte ens ärren vara kvar. Om du vill göra det så vill jag acceptera Dig som min Gud."

Då hände något underbart. Jag upplevde en ögonblicklig befrielse från dödsfruktan och kopporna försvann och inga ärr var kvar. Frid fyllde mitt hjärta. Glädje flödade ohämmat.
.
Efter det så blev jag en regelbunden besökare av gudstjänsterna på fredagarna. I ett av dessa möten överlämnade jag mitt liv till Herren och han frälste mig. Kristus och kristendom blev ett nytt kapitel i mitt liv men jag hade ingen grundläggande kunskap om det. Pastor Livesy talade med oss om dopet i vatten. För mina föräldrar var detta okänt. Jag talade med dem och förde dem till Kristus.

Slutligen kom denna stora dag då mina föräldrar och jag på samma dag bekände Jesus som Herre och döptes i vatten. Våra hinduiska namn ändrades och vi fick kristna namn. Min far kallades Muthu och efter dopet i vatten kallades han Job. Min mor Kaliammal blev Maria och jag ändrade mitt namn från Arumugam (namn på en hinduisk gud med sex ansikten) till Gnanaprakasam (Gnana-visdom; Prakasam-ljus). Det skedde som står skrivet i
Jesaja 62:2  "Du skall få ett nytt namn, som Herren själv förkunnar".
Det var en stor dag i mitt liv och det var i december 1943.
Tillbaks

Min bekantskap med Bibeln

År 1943 så kostade Bibeln endast 0,25 Paise ( ca en penny). Jag köpte en bibel och började läsa den. Skapelseberättelsen i 1Mosebok och berättelsen om Jesus Kristus i evangelierna fascinerade mig. Jag förundrade mig över den kunskap som bibeln gav mig och gladde mig över att jag hade tagit emot denne underbare person Jesus som min Frälsare och Gud.
Tillbaks

Kallelse till tjänst

Det var sista året på min skola. En dag kom en predikant från Alwaye, Kerala till vår by. Han kallades Kochumathan. Han fördes till min by av en predikant som också var hans svärson, pastor T.T.Varghese. De mötte mina föräldrar i mitt hem medan jag var på spelplatsen.
De undervisade mina föräldrar om helgelse och i förbigående frågade de om de hade någon son. De berättade att de hade en son. Predikanten frågade då om de ville ge honom till Herrens tjänst. Novisa som de var så visste de inte vad det innebar att göra Herrens tjänst. Så därför nickade de och samtyckte till deras önskan.
Medan jag spelade på planen så kallades jag hem för att möta predikanterna. Jag visste inget om samtalet mellan mina föräldrar och dem men jag ombads att knäböja inför dem. Jag lydde omedelbart och predikanten bad för mig och avskiljde mig för Herrens tjänst.
Eftersom jag var mer intresserad av det spel som pågick ute på plan så sprang jag direkt ut och hörde inte vidare vad de hade att säga. Men han berättade för mina föräldrar att han skull komma tillbaka inom viss tid och då ta mig med. Alla nickade utan att helt förstå vad det betydde att gå ut i Herrens tjänst.
Som predikanten från Kerala lovade så återvände han efter några dagar. Då var jag inte i min by. Jag hade gått för att besöka min syster i Ooty. Predikanten kom och beordrade mina föräldrar att sända mig med honom. Då öppnades mina föräldrars ögon och de förstod klart.
De visste att det inte var vad de kunde göra. De sade till honom att det inte var deras mening att sända iväg mig för tjänst eftersom jag var deras ende son. Dessutom så visste de att tjänandet betydde svält och svåra umbäranden så de var inte villiga att sända mig till tjänst.
Då blev Guds tjänare rasande och sa till dem att de kunde inte backa på det löfte de hade givit till Gud för det skulle sluta i nederlag och olycka.
Han sa vidare att om de inte sände sin son till Herrens tjänst så skulle vilketdera jobb han än sökte så skulle det bli en vedermöda för honom. Predikanten reste ifrån byn i stor förtrytelse.
Sedan när jag återvände från min systers hus så berättade mina föräldrar om predikantbesöket och om förbannelsen han lämnat efter sig över vår familj. Jag blev mycket bedrövad och min besvikelse var mycket stor.
Jag hade hört mycket om denne predikant genom hans svärson pastor T.T.Varghese. Han var känd för att vara en hängiven Guds tjänare och var en mycket talför person med makt i sina ord.
Det fanns vissa historier om honom.
Tillbaks

Pastor Kochumuthan

En gång gick han igenom en skog. En vild buffel kom emot honom för att stångas. Många stod på avstånd och såg skådespelet. Men när han kom nära den anfallande buffeln så skrek han: "I Jesu namn vänd tillbaka". I nästa ögonblick så vände buffeln.
Vid ett annat tillfälle blev han mycket upprörd över att en kvinna vägrade lyssna till Guds ord trots flera tillsägelser. Han blev förargad på henne och sa att hon skulle bli biten av en orm och det inträffade.
Åter vid ett annat tillfälle så var det en prostituerad som vägrade att lyda evangeliet utan opponerade sig emot honom. Han blev förargad och uttalade en förbannelse över henne och sa att blixten skull träffa henne och det hände.
Dessa ovanliga historier om honom och eftersom jag kände predikanten och effekten av hans ord så blev jag orolig över den förbannelse han uttalat när han lämnade min familj.
Jag protesterade mot mina föräldrar och sa att jag skulle gå ut i Herrens tjänst. Men när jag talade med andra pastorer så sade de till mig att Guds kallelse kommer inte på det viset. Herren skulle tala till mig direkt och då skulle jag gå in i kallelsen. De citerade skriftställen för att visa hur Guds kallelse gick till.
Till exempel i Heb 5:4 så sägs det att " ingen tager sig själv sådan värdighet utan han måste i likhet med Aron kallas därtill av Gud".
Gud kallade Abraham (Apg 7:2,3) Gud kallade Moses (2Mos 3:10) Gud kallade Aron (2Mos 4:14-16, 27) Gud kallade Amos (Amos 7:14,15). Petrus och Andreas kallades till tjänst (Matt 4:15-17,20) Jakob och Johannes kallades också (Matt 4:21,22) Matteus kallades (Matt 9:9) Gud kallade Paulus (Apg 9:1-7,15,16,19).
På så vis citerade pastorerna för mig dess skriftställen för att visa mig att det som pastor Kochumuthan sagt var inte någon Guds kallelse och jag skulle få veta direkt från Gud om hans vilja. Då beslöt jag mig för att fasta en dag och bedja. Min bön lydde så: "Herre jag är mycket förvirrad i mitt inre. Pastor Kochumuthan säger att jag skall gå in i tjänst annars kommer en förbannelse över oss.
De andra pastorerna avråder mig att gå med pastor Kochumuthan. Folk säger att man ska gå in i tjänst bara efter det man blivit kallad. Min Herre Jesus, vad är din vilja angående mig? Du kan ju uppenbara din vilja antingen genom en dröm eller genom en syn och då skall jag böja mig för för din vilja"
Jag var mycket angelägen om att veta huruvida jag var kallad så jag bad enträget i tro. Eftersom jag var mycket trött så somnade jag in. Herren talade till mig genom en dröm.
Tillbaks

Drömmen

I drömmen såg jag pastor och fru Livesy och deras tolk pastor T.T. Varghese komma till mitt hus i en bil. De bad mig enträget och kärleksfullt att gå med i deras team.
Trots deras vädjanden så vägrade jag att gå med på det. Då lämnade missionärerna sorgset vårt hus. Men tolken pastor T.T. Varghese stod kvar och försökte övertala mig. Slutligen lämnade han mig med orden "Gnanaprakasam, låt inte detta tillfälle gå dig förlorat". Han uttalade detta tre gånger och sedan var han borta.
Tillbaks

Beslutet

Nästa morgon när jag var sysselsatt med rutinsysslor kom jag plötsligt ihåg drömmen. Jag fylldes med glädje att Herren hade talat direkt till mig och kallat mig till tjänst för honom. I mitt hjärta svarade jag ja på kallelsen till helig tjänst. Vid den tiden gick jag sista året på skolan (S.S.L.C).
Efter det jag fattat beslutet slutade jag gå till skolan. Några dagar gick. Rektorn för skolan Herr K.P.Mathavan Pollai, M.A.L.T. , i Pollachi blev mycket upprörd över min frånvaro och frågade studenterna om orsaken för min frånvaro. Dessa berättade att "Arumugam (mitt hinduiska namn) hade blivit kristen och avbrutit sina studier därför att han ville göra tjänst för Jesus".

Under tiden hade mina föräldrar blivit missnöjda med mig för att jag slutat skolan. De var förmögna och ville satsa sina pengar på min utbildning. Dessutom så var de inte villiga att jag skulle gå ut i tjänst för Herren. Men jag lät mig inte övertalas av mina föräldrar. Då kopplade de in min farbror och inför honom kände jag mig för svag att vara olydig så jag gick tillbaks till skolan.
När jag kom tillbaks efter en lång frånvaro kallade jag upp till rektorn som ville veta orsaken till min frånvaro. Jag undvek att säga den rätta orsaken utan sa bara att jag inte känt mig bra den sista tiden och därför inte kunnat närvara. Rektorn blev förargad på mig och bad mig lämna expeditionen.
Jag visste inte då att han redan fått information från mina skolkamrater om orsaken till min frånvaro. Utanför expedition kände jag dåligt samvete så jag gick in igen och talade om att jag blivit en kristen och fått en kallelse från Jesus att gå ut i tjänst för honom. Av den orsaken hade jag inte längre intresse för skolan.

Rektorn var Hindu och kunde inte begripa sig på min omvändelse. Han frågade mig vad det var för speciellt med kristendomen som jag inte kunde finna i den hinduiska religionen som hade över trettio miljoner gudar. Jag hade inget svar att ge så han fortsatte med att jag skulle börja skolan igen och lovade att satsa speciellt på mig. Vidare lovade han mig ett jobb på skolan efter jag avslutat mina studier.

Uppmuntrad av rektorn så började jag skolan med ny inspiration men inom mig var det kaos. Jag upplevde att till och med väggarna ekade mot mig orden från pastor T.T. Varghee: "Gnanaprakasam, låt inte detta tillfälle gå dig förlorat". Väggarna tycktes upprepa dessa ord till mig. Orden följde mig varhelst jag befann mig och jag förlorade min frid i Jesus. Därför beslöt jag mig för att sluta skolan en gång för alla.

Vid den tiden pågick andra världskriget och många unga män tog värvning i armén. Jag sa till mina föräldrar att om de besvärade mig mer så skulle jag lämna hemmet och ta värvning i armén. Detta hot gjorde verkan och de tjatade inte längre att jag skulle gå till skolan. Senare skrev jag ett brev till Kochumathan och sa att jag var redo att komma med honom för kristen tjänst och att han kunde komma och hämta mig när som helst. Vi väntade nu alla på att predikanten skulle komma till vår by.
Under tiden så hade pastor Lawerence Livesy och hans fru startat en bibelskola i Coimbatore. De önskade få ansökningar från studenter som var villiga att studera där.
De hade sänt information om skolan till och med till kyrkan i Pollachi. En gammal evangelist som hette Devadas ombads att rekommendera lämpliga kandidater för skolan. Han visste redan om mitt beslut att tjäna Herren. Utan att varken diskutera med mig eller be om mitt samtycke så rekommenderade han mig för pastor Livesy att gå igenom den kristna träningen i deras bibelskola i Coimbatore.

Jag protesterade och sa att jag redan hade gett mitt samtycke till att arbeta med evangelist Kochumathan vid Alwaye, Kerala och därför inte kunde gå till bibelskolan i Coimbatore som leddes av pastor Livesy. Devadas övertygade mig att jag kunde utföra Herrens tjänst antingen i Coimbatore, Tamilnadu eller i Kerala.
Platsen är inte nu det viktigaste utan det viktigaste är att komma ut i tjänst.

Eftersom han hade rekommenderat mig så ville han att jag skulle lyda och åka och träffa missionärerna. Han sa också att jag kunde ju säga till dem att jag beslutat arbeta med predikanten från Kerala och på så vis slippa Coimbatore. Jag samtyckte till vad mannen bad mig om och därför gav jag mig iväg till Coimbatore.



När jag nådde Coimbatore och anlände till bibelskolan fann jag att många andra studenter också hade kommit. Men de hade alla utbildning bara i den primära skolan och jag var den ende som hade utbildat mig i den högre skolan.

Jag avvaktade tidpunkten när jag skulle träffa pastor Livesy och berättade för honom om mitt beslut om att arbeta med predikanten från Kerala. De ville inte sända iväg mig eftersom jag var den mest kvalificerade bland studenterna.
De försökte att få mig att komma över min önskan att arbeta med predikanten från Kerala och övertalade mig att börja på bibelskolan.

De pratade med mig fram till klockan ett på natten och därefter bad de särskilt för mig. Jag beslöt att börja skolan och övergav min önskan att åka till Kerala.
Senare sände jag iväg ett brev till predikanten från Kerala där jag berättade att jag hade börjat studera på bibelskolan i Coimbatore.
Tillbaks

Hinder

På den utsatta dagen i maj 1945 tog jag min väska och bibel och lämnade huset för att resa till bibelskolan i Coimbatore. Men mina fastrar och kusiner som älskade mig mycket gjorde allt för att avråda mig och modfälla mig. Jag lyckades skaka dem av mig och fortsatte min väg.
När jag gått en bit så kom en av mina systrar gråtande och slet åt sig min väska. Hon tvingade mig att gå tillbaks hem. Men jag var fast besluten och inget kunde hindra mig att ändra mitt beslut.
Tillbaks

Bibelskolan

Tillsammans var vi 7 st studenter den första skoldagen. Vi fick instruktioner om vad vi skulle göra varje dag. Rutinen bestod i bön på morgon mellan 05-06 följd av städning av skolan och dess studenthem. Sedan fick var och en sig tilldelat vad gällde matlagning och diskning. När jag såg allt arbete blev jag modfälld.

I vårt land, och då speciellt i min by, gick mannen aldrig in i ett kök och utförde inget städarbete.
Köksarbete var i vårt land enbart menat för kvinnor. Därför sa jag till dem att jag skulle sluta och resa hem igen därför att köksarbete var under min värdighet.

Men fru Margaret Livesy kallade in mig och gav mig undervisning om ödmjukhet. Hon sa att dessa som tjänade Herren skulle ödmjuka sig och bli ett föredöme för andra.
Jag övertygades av hennes ord och från den stunden fortsatte jag med att med glädje utföra det arbete som tilldelades mig.

När de andra studenterna såg min flit i att utföra arbete så började de även att arbeta men dock med ett viss knot och klagan. Missionärsdamen som jag tillgivelsefullt kallade "amma" (mamma) betraktade mig tyst. Hon jämförde mig med de andra som inte hade lika utbildning som jag.

Så undantog hon mig från kroppsarbete och gjorde mig till studenternas ordningsman. Det gjorde att mitt arbete därefter bara bestod i att jag övervakade det arbete som utfördes av dessa. Se hur Herrens ord är sant.

Det är skrivet i Kol 3:22-24   Ni slavar, lyd i allt era jordiska herrar, inte som inställsamma ögontjänare, utan ärligt och uppriktigt, i fruktan för Herren.  Vad ni gör skall ni göra helhjärtat, det gäller ju Herren och inte människor:  tänk på att det är Herren som skall ge er belöningen, er del av arvet.  Kristus är er herre, och ni skall tjäna honom

Vidare kan i läsa i 1Pet 5:5,6   Och ni yngre, underordna er dem som är äldst. Men för er alla gäller: klä er i ödmjukhet mot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han nåd.  Böj er alltså ödmjukt under Guds starka hand, så att han upphöjer er när tiden är inne,

Jag undervisades i de fundamentala grunderna i den kristna tron och jag var mycket intresserad i att lära mig de profetiska böckerna och den underliggande betydelsen i skrifterna. På så vis började jag att förstå att jag hade bara tagit två steg i mitt kristna liv, nämligen frälsningsupplevelsen och vattendopet och det fanns ännu en lång väg att gå.
Tillbaks

Dopet i helig Ande

Jag hade inte någon rätt undervisning om den helige Ande innan jag kom till Bibelkollegiet. Pastorn som hittills hade vårdat mitt andliga liv var själv inte övertygad om tungotal och den helige Ande. Han trodde inte på tungotal. Men pastor Livesy undervisade i sina bibelstudier om den helige Andes manifestationer.

Genom dessa studier kom jag att förstå att det var nödvändigt och väsentligt att uppleva den helige Ande för att tjäna i Guds rike. Pastor Livesy citerade många bibelord för att övertyga mig om detta faktum. Innan Jesus uppsteg till himlen sa han till sina lärjungar som hade vandrat med honom i 3½ år.

Apg 1:4,5,8  
Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, "det som ni har hört mig tala om", sade han. 5"Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar." 8Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.
Vidare i Luk 24:49 så läser vi "Och jag skall sända er vad min fader har lovat.  Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden."

Pastor Livesy förklarade för oss att "faderns löfte" och "kraften från ovan" var den helige Andes dop.
Han citerade även det tillfälle då dessa i Samaria erhöll den helige Andes dop när Petrus och Johannes lade sina händer på dem.
Likaså erhöll hedningarna i Kornelii hus i Cesarea dopet i helig Ande. Alla dessa skriftställen övertygade mig om att det var nödvändigt med den helige Andes dop för tjänst i Guds rike och att det var påbjudet i skriften att jag skulle motta den helige Ande.

Alla mina tvivel försvann efter det bibelstudiet.

Då började jag att ivrigt bedja om dopet i den helige Ande. Jag tog varje tillfälle i akt att bedja till Herren. Det var inlagt i schemat att ha tillbedjan på morgonen och en gudstjänst på eftermiddagen på söndagarna hos pastorsparet Livesys hem på Jail Road.

Det var ett stort rum med 12 bänkar, 6 på ena sidan för män och 6 på den andra sidan för kvinnor. Predikostolen stod i centrum. En söndagskväll predikade pastor Livesy Guds ord. Jag brukade alltid sitta på andra bänkens högra sida med kvinnornas bänkar till höger om mig. Medan jag satt där mediterade jag Guds ord om den helige Ande. Plötsligt kände jag en kraft komma över mig och jag började skaka. Jag skakade i hela kroppen och bänken jag satt på svajade av och an.

Det hela föranledde kvinnorna att titta på mig. Det gjorde mig förlägen att de tittade på mig. Så slutade det helt plötsligt. Åter efter några minuter började jag skaka igen och nu ännu kraftigare. Männen som satt på samma bänk började också skaka och jag blygdes för att jag ådrog mig allas uppmärksamhet.

Slutligen kunde jag inte behärska mig. Jag gick fram och knäböjde framför pastor Livesy och bad honom bedja för mig. Pastor Livesy förstod att jag var vidrörd av den helige Ande. Han lade sina händer på mitt huvud och började be för mig och predikan tog ett abrupt slut.
Jag fortsatte att vara under den helige Andes kraft en lång tid. Mötet blev tvunget att avslutas eftersom jag överflödade av kraft och började prisa Gud högjutt.
Alla gick och lämnade mig ensam där och jag fortsatte att vara inför Guds ansikte till framemot midnatt.

När jag kom till mig så berättade pastor Livesy att jag hade erhållit dopet i den helige Ande men ännu inte fått den fullhet som manifesteras i tungotal.
Fru Livesy frågade mig om jag kunde påminna mig om något misstag som jag begått och som jag ännu inte gjort upp. Hon sa vidare att om jag gjorde upp synder i det förflutna så skulle Herren utgjuta sin Ande över mig.

Jag började rannsaka mitt hjärta för att finna ut om jag hade någon ouppgjord synd i mitt liv. Jag bad till Gud att visa mig mina misstag. Då klargjorde Herren för mig mitt misstag. När jag studerade i högstadiet i Pollachi så lånade jag en engelsk ordbok av min klasskamrat. Han hade i sin tur lånat en reservoarpenna av mig, en penna som på den tiden var dyr, och slarvat bort delar i den.
Jag blev så förargad att han förstört min penna att jag behöll ordboken som en kompensation för den förlorade pennan. Ordboken hade jag med mig till bibelskolan. Herren sa till mig att jag skulle lämna tillbaks den till ägaren.
När pastor Donald Crook skulle resa till Pollachi så sände jag ordboken med honom och ett brev där jag bad om ursäkt för mitt handlande. Något annat misstag kunde jag inte komma på.

Sedan samma vecka återvände jag till bibelskolan från att ha besökt den by som tilldelats mig för evangeliskt arbete. Jag var mycket trött. Klockan var 10 på kvällen. Jag tänkte bara be en kort bön och sedan gå till sängs. Men det blev en lång bön för jag kunde helt enkelt inte sluta bedja. Fram till kl 4 låg jag på mina knän. Då hade jag en vision. En källa flödade från himlen. Vatten strömmade ut ur källan. Jag började dricka och fyllde min mage med vatten.

Efter det jag druckit så blev min mage så full att vatten började strömma ut ur min mun. Jag talade i tungor. Min glädje visste inga gränser.
Jag ropade högt i glädje och grannarna kom för att titta vad som stod på. Pastor Livesy kom in i det mörka rummet med en fackla och förstod att jag hade upplevt fullheten av den helige Ande med tungotal som tecken. Pastor Livesy lade sina händer på mitt huvud och bad för mig.

Från den stunden kom något förunderligt över mig. Jag kände att jag hade en speciell smörjelse över mig. När jag predikade så gjorde jag det i kraft och likaså när jag bad kände jag kraften och jag predikade Guds ord frimodigt varhelst jag kom.
Jag fortsatte min bibelträning i ett år och sedan började jag mitt evangeliska arbete i byarna 1946. Jag kände stor glädje i mitt hjärta att få bli en evangelist.
Tillbaks

Vad min tjänst innebar

Från 1946 fram till december 1947 så arbetade jag som evangelist. Först och främst hade jag evangeliska möten med bön för sjuka i min egen hemby tre dagar i veckan, fredag till söndag. Några av mina bibelskolekamrater var också med mig nämligen broder Moses och broder Jesusdoss.

Jag predikade Guds ord och många gav sina hjärtan till Jesus. På söndagkväll ville vi alltid ha bön för sjuka så vi bad och fastade udner söndagen och bad alla att de skulle ta med sjuka och demonbesatta till kvällens möte. Så började vi vårt möte på söndagkvällen.

Många hade kommit från byarna runt omkring med sjuka och besatta. Jag predikade Guds ord och medan jag predikade så manifesterade sig andarna. Efter mötet så bad vi först för de sjuka och sedan för de besatta. Det var nu första gången jag bad för en besatt och jag visste inte hur jag skulle bedja. Men vi sjöng sången " Det finns kraft, kraft, underbar kraft i Jesu dyra blod".

Det var en kvinna i mötet.
Hon var uppsvälld i hela kroppen och kunde inte gå. Hon bars till mötet av några kvinnor i hennes grannskap. Hon var besatt av två demoner. Medan vi sjöng sången "Det är seger i Jesu blod" så talade anden genom henne att den var en dramamästare och ville att vi skulle trumma på trummor så att den kunde dansa innan den lämnade kvinnan. Men jag sa till anden att jag skulle inte göra något sådant för att behaga den utan att den skulle lämna kroppen i Jesu namn.

Då frågade anden vart den skulle gå. Jag kunde inte svara omedelbart, men efter ett par sekunder så sa jag att den skulle gå till helvetet.
Den vägrade lämna kvinnan så jag befallde den att gå i Jesu namn. Jag hade ingen tidigare erfarenhet av att kasta ut onda andar men de troende omkring mig rådde mig att ta ett löfte av anden på bibelns grund. Därför räckte jag min bibel till den men den var rädd för att röra vid bibeln.

När jag insisterade att den skulle röra vid bibeln och lova vid bibeln så skälvde händerna när den rörde vid bibeln och den lovade att lämna kvinnan. Så helt plötsligt så hoppade kvinnan upp och sprang ut ur bönesalen.

Alla blev förvånade att se henne springa iväg för hon hade ju blivit buren till mötet och nu kunde hon springa. Eftersom det var månljust så följde vi henne.
Hon sprang mot ett gravområde och i dess närhet så fanns det en stor tvättsten under vilken det fanns en spricka.

Hon stoppade in sitt huvud i sprickan och anden i henne ropade att den lämnade och gick till helvetet. Efter någon minut föll kvinnan ner som avsvimmad. Då bars kvinnan hem av hennes bekanta. Svullnaden i hennes kropp försvann och hon blev en normal kvinna.

Till skrivande stund lever hon ett lyckligt liv i Vellore. Ära vare Gud. Från den dagen började jag bedja för sjuka och demonbesatta.  Pris vare Gud.
Tillbaks

Erfarenhet av demoner

Efter denna händelse fick jag en stark tro och tillit till den kraft och auktoritet som Herren har givit sitt folk att hela de sjuka och kasta ut demoner. Här vill jag dela med läsarna några av mina upplevelser.
På den tiden besökte jag en troende som arbetade vid järnvägen i staden Coimbatore. En kvinnlig släkting till honom hade kommit till hans hus. Hon höll på att mala med en kvarnsten när jag anlände. En ande hade besatt henne. När jag gick in i huset lade jag inte märke till kvinnan.
Jag talade med den troende som bodde i huset. Men inom några minuter började anden i henne visa sig. Hon började ropa med hög röst och av sig själv bekände hon sin historia. Då bad jag för henne och anden lämnade henne och hon blev lugn. Ära till Gud.

Efter några månader gick jag för att besöka en äldste i församlingen, broder Jacob. Hans granne, en kvinna kom till hans hus för att mala på hans kvarnsten. Jag samtalade med fru Jacob och hennes barn en stund och sedan började vi bedja. Medan jag bad så upplevde jag hur dessa som jag bad tillsammans med hastigt sprang ut på verandan.
Jag öppnade inte mina ögon utan avslutade min bön.
När jag öppnade ögonen såg jag att allihop stod ute och betraktade kvinnan som dansade omkring med kvarnstenen i sina händer. Jag bad för henne och anden lämnade henne.

Åter en annan dag råkade jag stå på strandsluttningen till en liten sjö och talade med en troende. En kvinna som bar sitt barn stod inte långt ifrån oss och betraktade oss. Plötsligt ropade hon att hennes kropp brann och att hon kunde inte uthärda det. Jag varken talade med kvinnan eller visste vem hon var.
Men anden hade förnummit Herrens närvaro i mig. I enlighet med hans bud och löften som finns i Mark 16:15-20 så stadfäste Han sitt ord när jag bad för henne. Hon blev helad. På liknande sätt så hjälpte jag hundratals människor till befrielse från demonbesättelse.
Tillbaks

Predika i tid och otid

Ty jag blyges inte för evangelium... (Rom 1:16)
Jag tog det som en förpliktelse att predika Jesus i tid och otid och uppsökte alla tänkbara ställen där folk brukade samlas. Platser som vägkorsningar, järnvägstationer, busshållplatser, biografer, teatrar när folk kom ut och vid fabriksportar när folk lämnade jobbet blev mina predikoplatser.

Pastor Livesy hade gett mig en cykel, en megaphone och traktater och det var en stor glädje för mig att dela ut dessa traktater. Jag gjorde mina missionsresor till varje del av staden Coimbatore. Då kallades jag gatupredikant.

Jag tänkte alltid på Paulus´ ord  "Ve mig om jag inte förkunnar evangelium"  (1Kor 9:16). Därför predikade jag även när jag åkte med buss eller tåg. Om jag åkte i en buss så väntade jag tills konduktören kontrollerat alla biljetter. Därefter reste jag mig och höll fast i ledstången och predikade Jesus för passagerarna. På samma vis gjorde jag på tåget mellan Coimbatore och Ooty. Jag gick till en kupé och sjöng för att få uppmärksamhet.

Sedan predikade jag Guds ord för dem. När tåget stannade vid nästa station gick jag över till nästa vagn och gjorde där detsamma. Varhelst jag reste så kände jag det som min plikt att dela Guds ord med mina reskamrater. Ära vare Gud.
Tillbaks

Giftermålet

När jag började min tjänstgöring i staden Coimbatore var jag inte gift. Mina föräldrar började åldras och de var angelägna om mitt äktenskap. Men jag kunde inte hitta en lämplig flicka från mina släktingar eftersom de alla var hinduer. Jag hade ingen bekantskap med kristna familjer heller.

Livet gick vidare och en dag besökte jag fru Margaret Livesy. Hon var verkligen en moder med vilken man kunde tala om vad som helst. Där låg då ett brev på bordet och adressen var skriven med en vacker handstil.

Jag frågade Amma om vem som skrivit brevet. Hon sa retfullt att eftersom det var ett brev skrivet av en flicka så borde jag inte röra det.
Men jag lät mig inte lugnas ner. Jag frågade henne vem denna flicka var och hur det kom sig att hon kände henne, var var hon nu och kunde hon möjligen vara villig att gifta sig med mig eftersom jag kunde inte hitta en brud bland mitt folk som kunde vara mig behjälplig i min tjänst.

Då berättade fru Livesy att hon var en flicka som hette Ruth och arbetade som lärare på en högstadieskola i Kottayam, Kerala. Fru Livesy hade vänner där, Miss East som var en av ledarna för skolan och Miss Anna Benjamin som var huvudrektor. Fru Livesy hade en gång inviterats att predika i en retreat för eleverna i denna skola. Under denna retreat så hade Ruth lämnat sitt hjärta till Jesus.

Alltsedan dess brukade hon skriva brev till fru Livesy för att få svar på alla sina andliga frågor. Brevväxlingen mellan fru Livesy och Ruth pågick under en längre tid. Angående min förfrågan om jag kunde gifta mig med henne så sa fru Livesy att hon skulle skriva till Miss East om det och få svar genom henne.
Vi väntade i två veckor. Miss East skrev som svar att hon förväntade att fru Livesy skulle komma till henne och ta mig med. Så fru Livesy och jag reste tillsammans för att besöka Ruth. På den tiden var det jobbigt att resa och vi reste med både buss och tåg. Under hela resan var jag mycket orolig över att träffa denna flicka Ruth. Hon arbetade i en engelsk skola som lärare och kunde engelska bra.

Vi hade inget gemensamt språk och därför måste vi tala engelska med varandra. Men jag kunde inte engelska så bra så jag frågade fru Livesy vad jag skulle säga till henne. Hon njöt av situationen och skojade med mig på sin stapplande Tamil att en man borde veta vad han skulle säga till en flicka. Sedan lärde hon mig några fraser på engelska som jag skulle starta konversationen med.
Hon lärde mig sådant som,
What is your name? What are you? Do you like your job? How many children are there in your class?
Jag lärde mig dessa meningar utantill.

Så kom vi till Kottayam. Jag blev inhyst i biskop Benjamins hus. Flickan fördes till mig för att träffa mig. Vi blev visade till ett rum med ett runt bord och några stolar.

Först satt vi båda tyst och väntade på att den andre skulle börja tala. De andra satt utanför och väntade på att se hur vi skulle klara av vårt samtal. När klockan hade tickat en stund tog jag mod till mig och startade konversationen med den första meningen jag hade lärt mig utantill.
Sedan följde de andra frågorna en efter en på vilka flickan gav svar. Sedan blev jag rädd att hon skulle ställa frågor till mig vilka jag då inte skulle kunna besvara eftersom jag inte kunde engelska. Jag bad en tyst bön att hon inte skulle ställa några frågor till mig.
Min bön blev snabbt besvarad för föräldrarna utanför frågade oss om vi fullgjort vår introduktion med varandra. Jag var enbart glad att få lämna rummet och på så vis avslutades vårt första möte. På väg hem så frågade Amma mig om jag tyckte om flickan.

Jag sa att jag tyckte mycket om henne och även Ruth hade gett sitt samtycke till mig. Vår vigsel förättades av pastor Livesy, min andlige fader, i kyrkan i Fernhill, Ooty och så började mitt liv som en gift man.



Nu har Gud välsignat mig med två döttrar och fyra söner och tio barnbarn.

Tillbaks

Pastorsavskiljning

Jag fortsatte att vara den entusiastiske evangelisten även efter mitt giftermål. Men så uppmanades jag av pastor Livesy att uppta församlingsarbete för församlingen Assemblies of God, Tatabad, Coimbatore. Det var en pastorstjänst och jag var motvillig att börja med det eftersom jag kände mig osäker.
Jag berättade för honom att jag var rädd för styrande arbete som att predika en ny predikan varje vecka, döpa människor, avskilja människor och förätta begravningar och så vidare.
Men pastor Livesy sa till mig att när han bad om en ledare för den församlingen så visade Gud honom på mig och jag borde anta kallelsen. Uppmuntrad av honom så samtyckte jag till att bli pastor för församlingen.
I december år 1948 så kom Donald Gee, huvudledare för Kollegiet Assemblies of God, Surrey, Kent i Storbritannien tillsammans med generalsekreteraren L.F.Woodford till Coimbatore och arrangerade där min prästvigning. Bröderna Donald Gee, L.F. Woodford och Lawrence Livesy lade sina händer på mig, smorde mitt huvud med olja och avskiljde mig för tjänsten. Donald Gee helgade mig till pastor för församlingen.

Efter denna avskiljning utförde jag ödmjukt mina ansvarsplikter inför församlingen. Jag och min fru flyttade in i pastorsbostaden och vi levde på Rs 60 per månad. Herren välsignade oss med en dotter och vi kristnade henne till Joy.
Tillbaks

Trosupplevelser

Det var svårt att på den tiden klara en familjs behov på den lön jag hade. Jag hade en gång handlat in hushållsförnödenheter i en affär och summan översteg det belopp som jag hade i kontanter. Sålunda blev jag skyldig 40 Rs vilket var en betydande summa på den tiden. Jag kunde inte betala av den summan på en lång tid och kände mig mycket besvärad av det.
Det kändes inte rätt att be pastor Livesy om pengar för jag ansåg att jag hade en stark tro. Jag tjänade samme Gud som de så jag ansåg att jag borde be Gud om hjälp att få skulden avklarad.
Min tro på bön och fasta var stark så jag beslöt mig för att gå in i bön och fasta.
En måndag kl 9 så gick jag in i bönehallen, läste texten  Matt 6:6-18  och lade mina händer på det skriftstället och bad.

Jag tog olja och smorde mitt huvud, tvättade mitt ansikte och bad:
" Herre, jag har förlorat glädje och frid på grund av min skuld. Jag vet att en Guds tjänare ska inte stå i ekonomisk skuld. Som det står i Matt 6:6-18 så har jag nu kommit in i bönehallen hemligt och jag beder enträget till dig att hjälpa mig. Jag ber att du ger mig 40 Rs innan lördag. Mana någon att sända mig 40 Rs. Om du gör det för mig då ska jag aldrig mer låna pengar av någon. Amen".

Från nästa dag och fram till lördag så väntade jag varje dag på att det skulle komma pengar. Postbäraren brukade komma kl 2 em varje dag. Så även om jag gick på hembesök så återvände jag alltid kl 2 em för att se om det kommit något. Så kom lördagen och jag var säker på att nu skulle pengarna komma.

Nu var dagen som Gud utvalt att ge mig pengarna. Men jag blev grundligt besviken. Den förväntade penningavin uteblev. Lördagen var den tidsgräns jag satt till Gud. När postbäraren inte hade med sig någon penningavi till mig så blev jag djupt bedrövad i mitt hjärta och mycket modfälld.

Jag frågade Gud varför han hade lämnat mig i sticket med mitt problem.
Klockan var fyra på eftermiddagen och jag var upptagen med samtal med pastor Lawrence, en engelsman boende i Indien. Postbäraren anlände med eftermiddagsposten och lämnade ett brev i min hand.

Ofta var det brev som kom från England med flyg och de var i regel försenade så de kom på senare på eftermiddagen. Brev från England till pastor Livesy brukar lämnas vid mitt hus. Varje lördag kom pastor Livesy till bön i kyrkan och då lämnade jag dessa brev till honom. Eftersom jag trodde det var ett sådant brev fortsatte jag att tala med min vän utan att se vem brevet var adresserat till utan slängde det i förbigående på bordet.

Sedan såg jag att brevet var ju adresserat till mig och jag öppnade det och fann att det var skrivet av en engelsk dam. Där berättade hon att hon hade varit i bön och manats att sända tre engelska pund till mig. Det var år 1948. I kuvertet fanns dock enbart det skrivna brevet och inga engelska pund.

Så kom pastor Livesy till bönesamlingen. Han hade också erhållit brev från samme dam och i det låg det en penningavi för tre engelska pund som i indiska pengar blev 41,25 Rs och pastorn gav mig 42 Rs. Jag betalade min skuld på 40 Rs och gav 2Rs i offerboxen.

Jag blev mållös av förvåning över de underbara vägar Herren går. För mig var detta verkligen ett stort under och min tro började växa. I ett tackbrev till den engelska damen bad jag henne förklara det som för mig var ett mysterium. Hur kom det sig att hon visste mitt namn och vem jag var.

Detta var vad hon skrev till mig: " Käre broder. I måndags när jag var i bön talade Gud till mig och sa att jag omedelbart skulle sända tre engelska pund till pastorn i "the Assemblies of God Church" i Coimbatore. Jag tog då kontakt med huvudkontoret här i england och de gav mig adressen. Nu vet jag att det verkligen var en maning från Herren.

Gud talade till henne samma måndag som jag fastade och bad om hjälp. Min bön blev besvarad omedelbart som det står i Dan 9:23 "Redan när du började be gick ordet ut och jag har kommit för att ge dig besked,.."

Som du förstår käre läsare så blev det en djup brevkontakt mellan mig och henne fram till hennes död. Hon och hennes vän Mabel blev gudmödrar till mina söner Peter och Andrew.
De var enkla, åldriga damer i Lancashire och de visade stor kärlek mot mig och min familj. När jag sedan träffade jag dem ansikte mot ansikte i England så kramade jag och kysste dem. Glädjetårar rann nerför deras kinder. De sa om och om igen "Du är en man sänd av Gud".

De fick träffa min äldste son David och min andre son Peter som är deras gudson. Detta bönesvar var för mig det första steget på trons stege. Från den stunden berättade jag aldrig för någon om jag behövde något utan började förtrösta helt på Herren att fylla mina behov. Aldrig visste jag då vilket svårt beslut jag fattat förrän fattigdomens gastkramande klor började angripa mig från alla sidor.

Vid ett tillfälle kom min far på besök och stannade hos mig några dagar. Den dag han beslöt sig för att resa hem hade jag inga pengar att ge honom till bussresan.
Biljetten mellan Coimbatore och Pollachi kostade 1Re. För att inte avslöja mig försökte jag övertala min far att stanna ytterligare en dag i hopp om att jag skulle få 1Re av någon. Men min far var orubblig och fast besluten att resa.
Jag bad om Herrens beskydd för min far och efter bön såg vi in i varandras ögon och jag bekände att jag hade inte en penny att ge honom och hade lovat Gud att aldrig låna pengar av någon. Min far sa då att jag skulle hålla det löfte jag gett till Gud och att jag inte av kärlek till honom skulle bryta löftet.

Vidare sa min far till min sorg att han kunde promenera hem och det skulle ta i stort hela dagen och han skulle vara hemma sent på kvällen. Vi grät båda när han lämnade mitt hem. När han passerade huset där en lärare bodde som tillhörde församlingen så blev han inbjuden av frun som stod på trappan. Där fick han en god måltid och vidare 10 Rs så min far kom tillbaka till mig och jag fick 5Rs av honom.

Min far uppmanade mig att fortsätta lita på Guds trofasthet i alla omständigheter. Pengarna jag fick räckte ett par dagar och sedan kom den grymma verkligheten ifatt oss igen.
Vi hade ingenting hemma. Barnen var hungriga. En hel dag hade gått utan att vi ens hade tänt spisen för en kopp kaffe. Jag upplevde det mycket svårt men hade en orubblig tro på att Gud skulle göra något för mig.

Jag sa till min fru att tända eldplatsen och sätta på vatten för Herren skulle snart komma med ris. Sedan gick jag in i bönesalen och bad ungefär en timme om att Gud skulle avhjälpa denna nödens stund.
På eftermiddagen så gick jag på hembesök. De välkomnade mig och jag fick mycket ätbart men jag åt inget av det utan tog det för mina barn och hustru som jag visste satt hemma hungriga.

När jag bad för dem och skulle gå så gav de mig 5 Rs. På vägen hem såg jag det som ett Guds under att lösa mina behov och nu kunde jag köpa ris och annat.
Men när jag kom i närheten av hemmet så hörde jag glädjerop och hörde barnen sjunga och blev mycket förvånad. När jag hade lämnat dem var de modfällda och hungriga och grät och nu helt plötsligt så sjöng de. Min tjänare kom emot mig glädjefylld och utropade: "Er Gud är verkligen en stor Gud. Precis som du sa så har han gett oss ris".

Jag såg att mina barn åt sötsaker och glädje fyllde huset. Nyfiket frågade jag vad som hänt.

Det var en arbetskamrat till mig, evangelist Jesusdoss, som hade studerat med mig på bibelskolan. Han och hans fru Suganthi tjänade i en by nära Coimbatore. På natten hade hon en dröm att jag led brist på mat och att familjen svalt. Det var skördetid i byn och hon hade 12 skålar råris.

Hon mätte upp 6 skålar och sände dem till mitt hem. Vidare la hon till lite godsaker till mina barn. När jag hörde detta berättas för mig blev jag överväldigad över hur Herren hade tagit vård om mig. På liknande vis gjorde jag olika upplevelser i tro under min första tid som pastor.
Tillbaks

The Assemblies of God - Tatabad

När jag var pastor I församlingen "the Assemblies of God, Tatabad, Coimbatore" så fick jag en rigorös träning. Jag utförde mina tjänsteplikter till belåtenhet för pastorsparet Livesy.
De var andliga föräldrar till mig och min familj och min tacksamhet till dem för deras omsorg och rådgivning i andliga frågor är stor. Pastor Livesy var tålmodig med mig när jag lärde mig att tolka honom i gudstjänsterna men mycket sträng när det gällde det fysiska arbetet. Inte desto mindre var det jag som drog fördel av hans ledning.

Här blev jag även bekant med andra missionärer som arbetade för " the Assemblies of God, Tatabad, Coimbatore" under ledning av missionärsparet Livesy.

Herr och fru Crook arbetade som missionärer i vår församling. De stannade tills de lärt sig språket Tamil och åkte därefter till Pollachi. Där startade de en församling och en bibelkorrespondenskurs som de kallade "Levande Ord". Denna korrespondenskurs var till stor välsignelse för tusentals människor på den tiden.

Jag hade också glädjen att bli bekant med paret Gilmore från Skottland. De stannade en tid tills de lärt sig språket Tamil för att därefter resa till Thondamuthur, en by nära Coimbatore, och startade en församling där.

Herr Luther Morgan var en annan missionär som kom efter det paret Gilmore lämnat Thondamuthur. Han var från Wales och han gifte sig med en engelsk flicka i Indien. Herr Morgan tjänade i Thondamuthur.

Sist men inte minst lärde jag känna missionärsparet Parcel som arbetade tillsammans med " the Assemblies of God, Tatabad, Coimbatore". Jag hade en mycket god gemenskap med alla dessa missionärer och jag tjänade 7 år i församlingen under herr och fru Livesy från år 1948 till år 1954 då paret Livesy reste tillbaks till England.

Församlingens ledning anförtroddes då till en kommitté. De var inte speciellt vänliga mot mig och jag attackerades av många problem. Jag krossades under deras auktoritet och kände mig mycket förödmjukad. Men Herren stod vid min sida.

Min sak stöddes rättvist av en kär gudsman, Dr Daniel Sunderaj, som tjänstgjorde på jordbruksuniversitetet i Coimbatore som föreläsare. Han stöttade mig att få rättvisa i min sak.
Det var en stor tröst för mig att få dela hans vänskap. Han och hans fru Dora Daniel Sundaraj är tjänare Gud sänt till Coimbatore för trots deras hårda schema i universitetet så arbetade de starkt för att utbreda Guds rike. Vi har uppehållit en varaktig vänskap under alla dessa år. När vi besökte USA så fick vi bo hos deras dotter Shanthi.

Må Gud välsigna dessa vänner.

Även från herr John, chefsinspektör vid järnvägen, upplevde jag stort stöd i min utsatta situation. Må Herren välsigna honom.

Jag avslutade min tjänstgöring i församlingen 1956. Detta medförde att jag var tvungen att tömma prästgården på mitt bohag. Jag hade ingenstans att flytta.
En vän till mig, herr Samuel, som var medlem i en luthersk församling såg min belägenhet och erbjöd sig att lagra mitt bohag i sitt hus. Det fanns två kvinnor i församlingen, Nassamani och hennes syster Rajammal, som föreslog att jag kunde bo i en del av deras hus. Men de förbjöd mig strängt att ha några möten på deras tomt och inte heller fick jag ta emot besök.


Jag var nu i en besvärlig situation och bad och väntade på Herrens ledning för min framtida tjänst för honom. I den lutherska församlingen fanns det en respekterad byggentreprenör som nu var pensionerad och som ofta kommit till mitt förra hem och deltagit i bönesamlingar. Han erbjöd mig att flytta in i en större del av hans hyreskomplex och där kunde jag även ha gudstjänster.

Fastän det var ett välkommet förslag så antog jag det inte direkt utan bad om Guds ledning. Brodern tjatade på mig men en dag berättade jag för honom att inte hade pengar att betala hyra.

Han sa då att jag inte behövde betala hyra förrän Gud välsignade mig med pengar till hyra. Jag sa då att jag hade inte pengar till flyttning av allt mitt bohag till huset. Då kom han med en åkare och de flyttade alla mina saker till hans hyreshusområde. Jag behövde bara tyst se på hur Herren gjorde under i mitt liv.

Det var då jag stod i ett vägskäl. Jag visste inte huruvida jag skulle gå med i en organisation som många ville att vi skulle göra eller om jag skulle arbeta oberoende.

En tidig morgon när min fru och jag var i bön för min framtida tjänst i Guds rike så hörde jag en hörbar röst "Den rättfärdige skall leva av tro". När jag hörde rösten så trodde jag att det var mitt eget jag som spökade och blev konfunderad.
Men så hörde jag rösten åter för andra gången och det fanns ju ingen omkring oss. Därför antog jag att det måste vara Guds röst och jag darrade invärtes. Jag bad Herren att bekräfta att det verkligen var Han som talade till mig. Efter bön tog jag min bibel och slog upp den och mina ögon föll på versen i

Rom 1:17  
" Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till tro; så är ock skrivet: ”Den rättfärdige skall leva av tro.”

Det bekräftade att det var Herren som hade talat under bönen. Då överlämnade jag mitt liv till att tjäna i tro. Jag gjorde upp ett kontrakt med Gud att jag skulle ledas av honom i allt. Om jag kom i svårigheter skulle jag inte berätta det för någon och jag skulle inte låna några pengar.

Gud å andra sidan skulle leda mig och min familj i allt och fylla alla våra behov. Jag vigde mitt liv till TROSTJÄNST.
Tillbaks

The Full Gospel Church - Coimbatore

Jag började mitt församlingsarbete inom det fastighetsområde där jag fått bostad och kallade det "Full gospel church-Coimbatore". I fastighetsområdet fanns 12 kristna familjer som delade på kostnaderna.

Nu vill jag nämna några ord om min familj.

Min fru arbetade som lärare i en skola i Kerala. När hon kom till Tamilnadu så fick hon jobb som lärare eftersom hon kunde tala och skriva engelska flytande. Således förde hon även in pengar till hemmet vilket gjorde att vi fick ekonomin att gå ihop. Hon lyckades även att få två sponsorer (en frk Lady Ogle i England och en annan frk East) för våra två döttrar som studerade i Dunmere Fernhill, Ooty. Min fru delade på så vis halva bördan med mig för familjen.
Tillbaks

En lektion i trosliv

Evangeliearbetet började att växa i kraft och folk började uppmärksamma våra gudstjänster. Men, kära lyssnare, det var svårt att sköta familjen, betala hyra för församlingssalen och utbilda mina barn. Det var en ansträngande period med många problem. Tidigare hade jag fått en fast månadslön och fri bostad i ett missionskvarter. Det var en tröst att vid månadens slut få ett fast belopp.

Men när man gått in i trostjänst så kan man ju inte vara säker på när man skall få sitt nästa mål mat. Om du svälter ensam så är det väl okej men att se sin fru och barn svälta är en större tortyr än att svälta själv. Jag gick igenom sådana svåra tider.
Trostjänst innebar ingen som helst regelbunden lön så min fru var tvungen att sluta sitt arbete som lärare.
Vi var i verklig finansiell kris.
Bland alla de prövningar vi genomgick så minns jag särskilt en gång då  "Herren låg och sov i aktern på båten lutad mot huvudgärden"  (Mark 4:38).
I tre dagar hade vi knappt en brödsmula att äta.
Tillbaks

Hårda tider - svåra prövningar

Vid den tiden blev jag sjuk i astma som gjorde en svag pastor som mig mycket sjuk. Vi hade varken kaffepulver, socker eller ved att elda med så det var verkligen svårt.
Min fru som hade vuxit upp i bekväma förhållanden och som inte kände till de svåra sidorna i livet började gråta. Hon kunde inte förstå livet för en fattig pastor som hade valt att bo ibland fattiga människor. Jag började gråta.

Den tredje dagen på kvällen kallade min fru på mig. Hon höjde rösten och grät och sa att hon kunde inte uthärda att se barnen hungriga och att jag måste göra något.
Jag kände min Herre men kunde inte förstå varför Han var tyst.

Men i ett ögonblick uppfylldes jag av helig Ande och sa till henne: "Gud har satt vår tro på prov i tre dagar. Tårarna du fällt för dagens bröd skall aldrig mer komma nerför dina kinder i hela ditt liv. Från nu skall du få se Herrens under och tecken".

Sedan böjde vi knä och bad: "Herre, du mötte behoven för George Muller på ett förunderligt sätt och du hjälpte Vedanayakam Sastriar i Tanjore och sände mat till deras hungriga familjer.
Du kan göra samma under för oss också. Vi kan inte gå hungriga till sängs ikväll. Du måste sända ris och curry till oss som familj. Jag kan inte uthärda att se min familj svälta".

Efter bönen hörde vi en knackning på dörren. När jag öppnade kunde jag inte tro mina ögon. En dam med sina barn stod där med en mängd olika härliga rätter.
Hon var en trofast troende som döpts i vatten av Pandit Rambai i Mukti i norra Indien. Den kvällen hade den helige Ande talat till henne att laga mat till några i församlingen. Så kom hon även till oss med dessa utsökta rätter.

Hon kände sig osäker och bad mig ödmjukt att ta emot vad hon erbjöd därför hon trodde att det var under min värdighet att acceptera det. Därför bad hon oss att smaka det hon hade med och det gjorde vi ju utan tvekan och den natten sov vi som stockar. Maten gjorde att våra kroppar blev trötta. Jag sa till min fru att detta var det första miraklet av de många vi skulle få uppleva härefter.

Jag visste inte från den ena dagen till den andra hur Herren skull leda mig. En morgon kom en dam vars man var alkoholiserad till mig och önskade förbön.
Hon var besatt av en demon.
Under det att jag bad för henne så manifesterade sig demonen i henne och bekände hennes historia. Demonen lämnade henne under min förbön. Hon gick hem och kom senare tillbaka med ett mått ris och 1Re. Det räckte för den dagen.

När detta blev känt kom en polismästares fru för förbön. Hon gav oss sedan ett mått ris, ett paket kaffe, socker och en rupee.

Luk 2:19

"Alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem. Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta".

Jag begrundade och förundrade mig över allt som hände i mitt liv och mediterade på versen "Den rättfärdige skall leva av tro". Jag var hänförd över det sätt Herren hade börjat verka i våra liv.

Nästa morgon medan jag satt på min veranda och läste Bibeln kom en åkare in på min tomt med en säck ris. Jag skyndade mig ner och förklarade för honom att han kommit till fel person.
Men han sa att han fått order att köra till "Samiyar´s hus" (i Indien så kallad en katolsk präst för Samiyar).
Jag sa till honom att den prästen bodde på fjärde gatan. Men han insisterade på att han fått order att åka till Samiyar på andra gatan där mitt hus låg. Jag kunde inte fatta varför någon skulle sända en hel säck ris och annan proviant till mig vilket skulle räcka i fyra månader.

Därför bad jag honom visa adressen dit han skulle åka.
Till min förvåning så var det mitt namn och adress som var skriven på papperet.

Senare fick jag veta en chefsrevisors fru i Burma, Jothi David, hade sänt detta till mig på den helige Andes befallning. Jag kan i sanning säga i skrivande stund att jag aldrig mer såg min familj hungra någonsin. Gud började välsigna oss och han ledde mig i tro.

På detta sätt fortsatte jag att arbeta helt oberoende i tre år. Herren hjälpte oss att upprätta en församling, Full Gospel Church, i staden Coimbatore Många människor började besöka denna församling. Medlemsantalet växte till 250. År 1960 återvände pastor Liveys från England till Coimbatore. De började övertala mig att lämna församlingen och börja ett samarbete med dem. Jag lade följande villkor inför dem:

1. De skulle inte låta mig arbeta under en kommitté.

2. De skulle tillåta mig att praktisera trostjänst. Om de uppmuntrades att ge mig någon hjälp så var det tillåtet.

De samtyckte till dessa villkor. Jag överlämnade församlingen att vårdas under pastor Johan Rose, en senior pastor som sedermera blev president i Full Gospel Churches i södra delen av Tamil Nadu.

Idag så är "The Full Gospel Church" en stor sammanslutning och dess aktiviteter är berömvärda. Det är en församlingsrörelse grundad i enlighet med Guds plan. Må församlingen växa inför Herren till Guds ära.
Tillbaks

The Zion Assemblies of God - Coimbatore

Jag började arbeta för "the Assemblies of God Church".

För en tid hade vi våra gudstjänster i en byggnad som vi hyrde. Senare köpte vi ett landområde i Saibaba Colony. Där byggde vi ett stort bönehus (Prayer Hall).

Pastor Livesy var murare och jag var hans assistent. I den varma sommaren arbetade vi på byggnaden.
Det var ett arbete till Guds ära. Vi kallade den nya kyrkan för "Zion Assemblies of God" för att den inte skulle förväxlas med "the Assemblies of God" i Tatabad.

Mycket snart blev ett stort antal människor medlemmar i församlingen. Jag fick bo i en litet skjul i kyrkans bakre område. På den tiden fanns det bara två hus inom kyrkans område.

Under regnperioder då det var åskväder så hotade taket att falla ner på våra huvuden. Vi hade inget rinnande vatten.

Jag cyklade en lång väg för att kunna ta hem två krukor vatten. Men jag arbetade ivrigt för att människor skulle komma till våra möten. Kyrkan fylldes med folk.

Sedan skrev pastor Livesy till huvudkontoret för Assemblies of God att jag skulle tillåtas gå ut i trostjänst. Det innebar ingen lön eller arbete under en kommitté.

Men huvudkontoret vägrade tillåta en sådan avvikelse från gängse regler. De ansåg att jag skulle arbeta under en kommitté och få en månadslön. Nu talade Herren till mig att min tjänst där var slut och att jag skulle lämna platsen.

Herren påminde mig även om det löfte jag gett 1957 att utföra trostjänst (Faith Ministry) och jag kunde inte ta tillbaks det löfte jag gett Herren. Den helige Ande sade att välsignelse skulle träffa mig om jag höll mitt löfte.

När Herren talade så till mig blev jag mycket ledsen och besviken. Jag kände så väl till hur det var att arbeta ihop med pastor Livesy. Men efter det pastor Livesy lämnade Indien 1956 så blev det missförståelse mellan mig och kommittén i församlingen i Tatabad.
Missförståndet blev så allvarligt att generalsekreterare L.T.Woodford och Mr Kelly från England kom från England för att reda ut problemet. När hr Woodford skulle lämna Indien så sa han till mig att de skulle sända tillbaka pastor Livesy till Indien enbart för min skull.

Paret Livesy hade blivit sända tillbaks enbart för min skull och jag älskade dem mycket högt. Alltsedan jag lärde känna dem har de visat en överflödande kärlek emot mig. De var mer än föräldrar för mig. Jag minns hur jag hade svimmat av feber när jag studerade på deras bibelskola. När jag vaknade upp låg jag i knä på fru Livesy och hon var så ängslig för min hälsa.

Det var en stor tröst att känna den moderliga tröst som kom från fru Livesy. Pastor Livesy var den som betytt så mycket för min andliga tillväxt. Han lärde mig engelska, han tränade mig att bli en duktig predikant och tolk. Han vägledde mig på de gröna ängarna, Guds ord, och hjälpte mig att njuta av dess saftiga beten.

Hur skulle jag nu kunna lämna pastor Livesy och klara mig. Hur kunde jag lämna honom och hans stöd. Jag hade ju redan lämnat en församling med 250 medlemmar till pastor John Rose och vart skulle jag nu gå? Det fanns ingen ort där jag kunde börja mitt arbete.

Dessa saker pressade mig så hårt att jag började fasta och bedja. Den helige Ande verkade starkt på mig att gå ut i trostjänst.

Jag bad sålunda:"Herre, om du vill att jag går tillbaka till trostjänst så ge mig då ett tillfälle att tala med herr och fru Livesy och att de blir övertygade att jag känner rätt vad beträffar trostjänst. Då ska jag omedelbart gå in i trostjänst. Amen".
Jag kastade bollen till Herren.

En dag när jag återvände från en by som hette Ettimadai med missionärerna efter att ha evangeliserat där så frågade pastor Livesy varför jag såg så ledsen ut och om jag led av någon fysisk sjukdom. Jag kom ihåg (Neh 2:1-6) händelsen i Nehemjas liv.

När Persiens kung Artaxerxes förnam att Nehemja var sjuk frågade han honom: "Varför ser du så ledsen ut om du inte är sjuk". Då berättade Nehemja om den börda han kände för Guds tempel. Kungen välsignade honom och sände honom åstad för uppdraget att bygga upp murarna runt templet.
På samma sätt berättade jag för herr och fru Livesy om det som tyngt mitt hjärta. Jag berättade för dem att alltsedan jag lämnade trostjänsten så hade jag inte varit lycklig. Herren hade gång på gång påmint mig om det löfte jag en gång gav till honom. De lyssnade uppmärksamt på mig och försäkrade mig att de skulle bedja för mig och lyssna in vad Guds vilja var. De bad och Herren talade till dem. Därför sände de mig åstad för trostjänst.

Det var ett mycket hjärtslitande avsked både för dem och för mig. Jag hade gett varsel att resa om tre månader och väntade på Guds ledning att gå ut åter i trostjänst.

En kväll när jag gick till sängs var jag nedtyngd i mitt hjärta för jag visste ju inte vart jag skulle resa för att evangelisera. Jag inväntade fortfarande på att få veta Guds vilja. Den natten hade jag en mycket livlig och detaljerad dröm. I drömmen var jag på en sammankomst för pastorer.
Det var en stor konferens med god mat och övernattningsrum. Men det var få människor som kom till konferensen.
Folket var färre än antalet pastorer. Vid avslutningen av konferensen fick varje pastor en check. Alla pastorer som var med talade högt om hur bra det hade varit. Men jag sa att för mig var det inte bra.
De frågade varför och då sa jag att det var för lite folk i proportion till antalet pastorer. Det fanns fortfarande många platser där det inte fanns pastorer.

Människorna går vilse utan någon herde. Sedan, i min dröm, lämnade jag konferensen med ett krossat hjärta.

Fortfarande i drömmen så gick jag sedan till en pingstkyrka,"Pentecostal Road of India" som låg vid Patel Road, Coimbatore. Det var en kyrka som grundats av en hängiven pastor vid namn pastor Ponraj. Denne pastor hade en stark tro och under hans ledning hade församlingen en god ekonomi.

Efter hans död kunde ingen sköta ekonomin så medlemmarna skingrades.
Församlingsbyggnaden var rymlig och det fanns plats för ca 500 besökare. Av olika skäl så kunde ingen pastor fortsätta tjänsten i denna församling. Jag såg kyrkan i min dröm och när jag närmade mig den så såg jag några damer som satt på trappan.
Kyrkdörren var stängd och jag frågade dem varför de satt där utanför.
De berättade att det fanns ingen pastor som kunde hålla möten. Då, i min dröm, sa jag att jag kunde hålla mötet och vi gick in och jag bad dem ta plats. Därefter sjöng jag, predikade och bad en välsignelsebön för dem. Därefter vaknade jag.

Nu visste jag vad som var Guds vilja. Jag berättade om drömmen för min fru och vi bad tillsammans och överlämnade oss till Gud att helga oss att bli pastorspar för Pentecostal Church of India vid Patel Road i Coimbatore.

Samma vecka så besökte jag ett bönemöte i Zion Assemblies som leddes av pastor Livesy. Medan jag var i bön så bad jag Gud att bekräfta min dröm med en profetia. I samma ögonblick så frambar pastor Livesy ett profetiskt budskap till mig att Gud redan hade visat mig vad jag skulle göra.

"Frukta inte, tvivla inte utan var frimodig och lita på min ledning så skall din väg ha framgång" .

Efter mötet så samtalade jag med paret Livesy som upplevde det rätt att jag skulle börja tjänstgöra vid Patel Road Church, Coimbatore. De lade sina händer på mig och bad för mig och sände mig åstad att utföra Guds vilja.

Sålunda överlämnade jag församlingen " Zion Assemblies of God" till missionärsparet Livesy. Därefter kom det många pastorer som upptog församlingsarbete i denna församling.
Herren utvalde sedan pastor Amurainayakam att bli herde för församlingen. Han var redan under min tid där en trofast och pålitlig pelare i församlingen.

Under sin tid vid jordbruksuniversitetet i Coimbatore förde han många till församlingen. Missionärsparet Livesy avskiljde honom till pastor för församlingen 1973.
Under de senaste 25 åren har han på ett välsignat sätt vårdat församlingen väl assisterad av sin käre son Lawrence Arumainayagam.

När mina vänner i församlingen fick veta att jag planerade att börja arbeta i Pentecostal Church of India vid Patel Road så blev deras besvikelse stor. De försökte avråda mig.
Många sa att jag hade ju många barn att ta ansvar för och därför borde tänka mig för både en och två gånger innan jag fattade beslut att gå till denna församling.

Men jag visste en sak och det var att Herren ville att jag skulle börja tjänstgöra där. Jag sa till mina vänner att jag skulle börja där vad det än skulle kosta mig.
Om så än Herren ville att jag bara skulle arbeta där en vecka så skulle jag gå dit. Dit Herren dirigerade mig dit ville jag gå.

Bland pastorerna så blev jag uppmuntrad av pastor John Rose, president i Full Gospel Church och pastor C.V.Sammuvel från Guddalore, Ooty att gå dit.
Tillbaks

Första dagen i kyrkan

Året var 1963. Vid min ankomst med min familj så välkomnades vi varmt av församlingens sekreterare. Därefter fick vi en lista med förteckning över artiklar i prästgården och jag ombads att skriva på efter det jag verifierat artiklarna. Jag kände mig förödmjukad som om en pastor kunde stjäla eller missbruka artiklar i Guds hus.

Men tanken på att jag inte kom av mig själv utan att det var Herren som sänt mig uppmuntrade mig och därför gjorde jag som de ville i allt. Vidare kände jag mig nedvärderad när sekreteraren talade om för mig att jag fick inte öppna offerboxen utan nyckeln förvarades hos henne.
Hon tycktes vara någotsånär generös när hon sa att jag fick ta emot gåvor som gavs direkt i min hand (men det fanns endast fem kvinnor och två män varav tre hade ett avlönat arbete). Av de gåvor som jag fick skulle jag betala tionde till en person som hon skulle utse.
Jag nickade tyst till alla hennes bestämmelser och regler.

I mitt hjärta var jag mycket modfälld. När jag per post fick tidningen "Herald of His Coming" så föll mina ögon på en speciell artikel. Käre läsare, du skulle även bli uppmuntrad om jag skulle berätta innehållet i denna artikel.

Den lydde sålunda. Det var en pastor som arbetade i en kyrka med en stor församling. Helt plötsligt så blev denne pastor förflyttad till en plats där det inte fanns en enda medlem.
Pastorn blev modfälld. Den helige Ande inspirerade pastorn och hans fru att gå in i bön för situationen.

Så de knäböjde båda och gav som löfte inför Herren

- att de skulle fasta fyra dagar i veckan i två år
- att de skulle bedja fyra timmar om dagen för att själar skulle bli frälsta
- att de inte skulle resa från platsen i något ärende inom dessa två år

Då trodde de att Herren skulle bygga en församling inom dessa två år. Efter det de gjort detta löfte till Gud skrev de ner det på ett papper och lade det i förvar.

De gjorde som de hade lovat. Efter ett år började människor komma till mötena. Den plats där de förättade gudstjänsterna blev för liten och de var tvungna att flytta till en rymligare sal.

En dag när pastorsfrun satte sig ner för att bedja så sa den helige Ande att ta fram papperet som hon lagt undan. Där såg hon att nu hade det gått exakt två år från det de gav löftet.
Guds Ande flödade över henne och Herren sa till henne att hon skulle få förmedla den helige Andes uppfyllelse till människor genom förbön. Hon skulle få vinna fler människor för Gud och Gud skulle utöka församlingen.

När jag läste denna artikel så blev jag mycket uppmuntrad och gjorde ett liknande löfte men med en liten ändring. Jag lovade Herren att fasta två dagar i veckan och bedja en timme varje dag. Det löftet skulle jag hålla i ett år.

Jag fick se församlingen växa i antal. Den ökade till 150 och sedan till 300. Varhelst jag gick så gav Herren mig själar. När jag bad för de sjuka så blev de helade.
En gång kom en kvinna som var hysterisk för att moderkakan inte kom ut efter födseln. När jag bad så stöttes moderkakan ut. Herren gjorde många under och förde många själar till församlingen.


Med tacksamhet måste jag nämna den hjälp som kom från syster Gwen Shaw till att församlingen ökades. Hon kom tillsammans med syster Alice Shevkenek och syster Ruth Herfly 1965 och attraherade mycket folk genom sin andesmorda sång och förkunnelse.
Hennes budskap gick in i människors hjärtan och vidrörde deras själar. Många blev omvända till Jesus och många döptes i vatten och upplevde dopet i helig Ande.

Vi kände det som om himlen hade kommit ner på jorden.

Mycket stor var min glädje när jag efter 30 år fick träffa henne 1997 vid den 22-a Världskongressen som leddes av henne i Washington, DC, dit hon hade inbjudit mig och min fru.

Syster Gwen Shaw är en brandfackla för Herren och vi blev mycket välsignade av konferensen.
Många andra Herrens tjänare kom från alla håll hjälpte mig i församlingstillväxten.

Damen som tjänade som församlingens sekreterare blev överväldigad över att bevittna den församlingstillväxt som skedde och kom till mig med nyckeln till offerboxen.
Hon sa att hädanefter skulle hon inte blanda sig i församlingens administration utan jag hade fria händer att efter bästa förmåga handha ekonomin. Gud skall ha all ära.
Tillbaks

Världsevangelisation

World Missionary Evangelism, WME

Jag hade nu blivit en erfaren predikant. Så ofta jag fick tid läste jag bibeln och mediterade Guds ord. Jag började också läsa bibelns kommentarer och böcker om bibeln.

Detta ledde till att jag fick god kunskap om Jesu andra tillkommelse och om bibelns profetiska böcker. Med den vältalighet Gud hade begåvat mig med trädde jag fram som predikant, vädjande till allmänheten.

En dag år 1964 kom Pastor P J Daniel en predikant från Kerala till vår kyrka. Han imponerades över vår kyrka och församlingens verksamhet.

Han inbjöd mig att predika i sin församling vilket jag gjorde. Folket i Kerala blev välsignade av mitt budskap och ville att jag skulle återkomma flera gånger.

När jag talade i en stor sammankomst i Kerala fick jag ett telegram från pastor P J Daniel med en förfrågan om att predika i hans församling.

Jag var engagerad i mina predikningar till söndag och kunde därför inte resa till platsen Mavelikara, Kerala förrän på måndag.

Jag träffade pastor P J Daniel och frågade varför han uppfört en så stor byggnad. Han berättade att en Dr. Douglas grundaren och presidenten för WME var gästtalare för sammankomsten som skulle hållas där. Jag var också närvarande vid sammankomsten vilken besöktes av tusentals människor och inte mindre än 500 predikanter.

Det speciella med folket i Kerala är att man önskar en lång predikan åtminstone minst tre timmar. Men första dagen av sammankomsten predikade Dr. Douglas bara en halv timme. Folket var besvikna. Den andra dagen hände samma sak.

Men några personer talade med ledaren för sammankomsten och sa till honom att det skulle vara bra om någon annan tillfrågades att predika efter Dr. Douglas´ predikan. Pastor P.J.Daniel kom till mig och frågade mig om jag kunde predika denna kväll efter Dr. Douglas.

Jag sa att jag var mycket glad att få göra det förutsatt att jag hade en god översättare från Tamil till Malayalam. Det fann en och jag började predika den kvällen. Någon som kunde Tamil och engelska översatte för Dr.Douglas. Herren smorde mig att tala en text mycket nära hans hjärta.

Det blev ett stort väckelsemöte. Efter det jag gått ner från predikstolen frågade Dr Douglas vad jag hette. Han sa att han var häpen över den kunskap i Guds ord som Gud hade gett en indier. Intill dessa dagar reste amerikanarna till Indien för att predika, men nu kände han att människor från Indien skulle resa till Amerika.

Han ville besöka min kyrka i Coimbatore och jag reste hem och förberedde hans ankomst. Han sa att han blev imponerad av min församlings ledning.

Han föreslog att jag skulle gå med i brödraskapet WME och arbeta med Pastor Benjamin som var områdesledare för WME i Salem.

Jag avslog detta förslag eftersom jag hade gett Gud löfte att verka i trostjänstgöring. Under två år i rad försökte han förmå mig att gå med i brödraskapet men jag var envis.

Jag motsatte mig hans hjälp inför min församlingskommitté. När han sedan bad mig att åtminstone öppna en syster kyrka under WME-fana önskade församlingskommittén att jag inte skulle vara envis längre utan acceptera hans erbjudande att öppna systerkyrkor för pingstsamfundet WME.

Därför gav jag mitt samtycke att öppna en systerkyrka i Mettupalayam. Tack vare denna hjälp öppnade jag många kyrkor i olika delar av Tamil Nadu, och jag accepterade hans hjälp till vår verksamhet från 1967 och framåt.

Vi köpte sju tunnland vid N.G.O.Colony, Coimbatore, där vi byggde Bible Collage för kvinnor och barnhem för föräldralösa pojkar och flickor. Alla personliga egendomar lät jag registrera i WME´s namn.

Således hade jag mitt brödraskap med WME från 1967 till 1979 under en period av tolv år. Under den tiden var det möjligt att besöka Dr Douglas i Dallas. Hela hans familj var mycket frikostig mot oss. Han visade mig alltid stor kärlek.

Jag skall aldrig glömma Dr Douglas, Senior, hans son unge herr Pastor Douglas, hans fru Edith Douglas, deras dotter Yvonne Douglas och deras svärson Leon Griffin. Dessa är de människor vi i dag kommer ihåg med böner och hjärtlig tacksamhet.

De har ett hjärta fullt av medlidande för världens barn. De hjälper änkor och fattiga.

De är så uppoffrande att jag har inga ord som beskriver deras medlidande och filantropi ( medmänsklighet). De lever för andra. Nu har gamle Herr Dr Douglas gått hem för att vara med sin Herre, men hans barn fortsätter hans välsignelsebringande arbete. Vi är lyckliga att fröken Yvonne Douglas hans enda dotter bevarar för all framtid hennes fars arbete.


Tillbaks

Uppbrott

Det var lugnet före stormen. Kyrkans arbete var i snabb tillväxt och hade blivit en stark befästning mot fienden.

Denna gång kom fienden från insidan. Kyrkans ungdom vilka hade hjälpt mig med gatuevangelisation och tidiga morgonandakter reste sig plötsligt upp mot mig.

De önskade att verksamheten för föräldralösa barn skulle tas över ungdomarna och pengarna skulle fördelas mellan dem. Varken komittén eller jag höll med om detta och därför gjorde de uppror mot mig. De skrev klagobrev till chefen för stadens kontor och försökte ofta illa tilltyga mig.

Såsom David skrev i psalmen 41:10:

"Också min vän som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter sin häl mot mig"

så reste sig många mina närmaste emot mig.

Men Gud var med mig.

Några månaders prövningar, vedermöda och förebråelser gjorde mig inte modfälld för Herren gav mig styrka.

Dessa unga med stöd av några äldre bildade själva en egen församling och gick till annat ställe för att verka.

Jag fortsatte några år att vara pastor i församlingen.

Ibland är Guds vägar gåtfulla. Han använder människor för speciella syften och när det är avslutat, tar han dem bort och placerar dem där de behövs för vis tjänst. På samma sätt tränar Gud personer för speciella ändamål.

Om du ser tillbaka på mitt livs historia ser du min käre läsare att Gud har använt mig till att starta kyrkor på många platser. Han behåller mig där tills det blir en biblisk församling med biblisk styrelse. När detta arbete är över, han lyfter mig upp på liknande sätt som Guds ande tog bort Filippus.

Följande händelse utspelade sig på detta sätt.

Kyrkans tomt tillhörde sekreteraren. Hon älskade mig likt hennes son och följaktligen önskade hon att skriva över kyrkans tomt i mitt namn. Mångas menade att det inte var väl genomtänkt att ha egendomen skriven i en persons namn men däremot på en grupp.

Därför bildades en allians med Pastor P.S.Chelladurai, grundare och ordförande för Apostolic Faith Church, Madras och kyrkotomten registrerades i dess namn. Den grupp som lämnat församlingen överklagade till domstol. Den sammanträdande domstolens dom var till vår fördel.

Men den lämnande gruppen var fast beslutna att få egendomen i deras namn. Därför överklagade de till Högsta domstolen. Medan detta pågick hade jag en dröm en natt. Jag såg Jesu kungliga uppenbarelse i skyn med en krona på sitt huvud och med härskarstaven i sin hand.

Jag upplevde i min ande att det var Jesu andra tillkommelse.

Sedan kom en tanke till mig att om detta var Jesu andra tillkommelse varför gjorde jag mig besvär om kyrkans egendom. Jag beslutade mig för att ge upp. Sedan vaknade jag.

Nästa dag ringde jag min advokat Mr Kanaga Sabapathy och sa till honom att jag önskade ta tillbaka min rättsprocess. Jag förklarade också min dröm för honom.

Han blev förvånad och sa till mig att jag inte skulle göra något så dumt därför att utslaget skulle bli till min fördel. Men jag var orubblig. Nästa dag sa han till domstolsdomare Sunderson att pastor Job Gnanaprakasam önskade ta tillbaka sin rättsprocess.

Han blev också förvånad och sa att jag inte skulle göra det, då utslaget var till min fördel. Advokaten berättade för honom om min dröm och mitt beslut och domaren noterade detta i sin bok.

Några dagar senare var jag ledare för ett väckelsemöte vid en kommunal hörsal i R.S.Puram. Två respekterade damer kom till mig för förbön. Nästa dag kom en medlem från skattekontoret till hörsalen och bad mig komma till Tingshuset för bön. Jag bejakade hans önskan och gick till Tingshuset.

Till min stora förvåning möter jag de två kvinnor som jag träffat kvällen innan. Den ena var svärmor och den andra hans fru. Jag bad för dem. Domaren var i angränsande rum. När jag skulle gå bad domaren mig stanna en stund.

Han kallade på alla sina gäster och familjens medlemmar samt bad dem lyssna till honom. Han sa att han hade en överraskning för alla.

Han pressenterade mig för dem och sa att han förrättade ärendet angående IPC-egendomen på Patel Road. Han förklarade för alla om min dröm och orsaken varför jag drog tillbaka rättsprocessen fastän jag skulle få ett välvilligt utslag. Han tillade detta: "Om varenda en i världen är som den här pastorn, skulle de aldrig bli några tvister. Det skulle bli fred i världen." Således gav jag upp min tvist och förblev tyst.

Nu talade Guds Helige Ande till mig att min mission i denna kyrka var slut och jag skulle gå och starta en ny församling. När jag sa detta till min sekreterare blev hon mycket olycklig och vägrade att skriva ut mig ur församlingen. Jag bad till Gud och bad honom visa mig en väg ut.

Men under några månader uppstod det några missförstånd mellan sekreteraren, som älskade mig rikligt likt hennes egen son, och mig. Detta förde mig ut ur "Pentecostal Church of India" (Indiens Pingstkyrka) och jag startade en ny kyrka i en hyrd lokal. Vid den tiden kom min äldste son David Prakasam som avslutat sin teologiska träning vid Assemblies of God Bible Collage, Mattersey, England, och förenade sig med mig

Min son började att bygga en lokal kyrka i Coimbatore under mitt överinseende. För närvarande leds "Pentecostal Church of India" av pastor Paul Ponraj som har en gudomlig gåva att vara herde.

Ponraj vigde sitt liv för Guds tjänst redan då han var en ung man.

Kyrkan växer under pastor Ponraj´s ledarskap på ett häpnadsväckande sätt. Prisad vara Gud.

Snart sökte jag efter en plats att fritt be.

Jag hörde att en Mr Sargunam, som pensionerats från rektorstjänst vid Förenade Högskolan i Coimbatore var beredd sälja ett av sina hus.

Jag gav honom ett förslag och förklarade att jag önskade använda huset för gudstjänster.

På en sida av huset fanns tillräckligt utrymme för att bygga ett hus för 250 - 300 medlemmar. Jag bad honom föreslå ett pris.

Han sa 115 000 Rupies. Han var mycket omtänksam och sa till mig att jag kunde omedelbart använda den vid en förskottsinbetalning av 15000 Rs och resten inom ett år. En av mina vänner, Mr Bejamin, bilförsäljare och som tillhör CPM-kyrkan i Coimbatore hjälpte mig med inköpet av denna byggnad.

Emellertid fann jag det svårt att betala huset. Jag hade knappt 1000 Rs. Jag var bekymrad över hur jag skulle klara avbetalningarna. En vän till mig som var finansiär, ägare till Vairavan & Co. Mr Alagappan råkade möta mig.

Under samtalets gång undrade Mr Alagappan hur inköpsläget för kyrkan var. Vid några andra tillfällen hade jag berättat för honom att jag ville köpa mark för att uppföra en gudstjänst lokal. Sedan sa jag till honom att jag hade gjort ett kontrakt med Mr Sargunam.

Han inte bara omedelbart förskotterade 15000 Rs utan också betalade hela summan till Mr Sargunam. Således fick han byggnaden klar för oss.

Sedan tog vi kyrkan i drift i den nya lokalen 1977-12-31 vilket pågick till Nyår 1978.


Tillbaks

Indian Pentecostal Assemblies

Jag kallade min nya kyrka, med godkännande av styrelsen Indian Pentecostal Assemblies (IPA = Indiens Pingst Församling) med en tacksam medkänsla till The British Assemblies of God Church genom vilken jag blivit vad jag är. Jag inregistrerade också kyrkan och residenset i det namnet.



Å andra sidan arbetade jag fortfarande med med WME.

Deras högkvarter fortsatte inte med hjälpen från WME till föräldralösa barn.

Bibelskolan och systerkyrkorna, drevs med sponsor hjälp från WME.

Jag var också förordnad som WME:s tillsynsledare för södra distrikten i Tamil Nadu. Den nationella tillsynsledaren, engelskmannen pastor R. Courts, visade stort intresse för utbrett arbete inom Tamil Nadu.

Dr. pastor R. Courts den nationelle ledaren tillsammans med pastor Godi Samuel viken blev efterträdare till pastor R. Courts samt nationella sekreterare och fotograf Mr TVT Chari brukar besöka Coimbatore för att uppmuntra mig i mitt arbete Jag medger att jag tycker om deras stora kärlek och påverkan från alla dessa vänner. De var alltid beredda att bistå alla mina önskemål.

De hade alla en brinnande entusiasm för missionsarbete.

Med pastor R. Courts medgivande öppnade jag många arbetsområde, förenade många pastorer och deras arbete med WME.

Jag förberedde en hel arme från de södra distrikten för Gud.

Jag var glad att få presentera pastor R. Titus i Kumbakonam, Tanjore distrikt och Mrs Ruckmani Muthaich i Mangatapuram Tirunelveli och slutligen pastor Francis och hans son pastor Immanuel Francis i Tanjore till WME och hjälpte dem grunda föräldralösa barnhem vilka drivs ännu i dag.

Herren hjälpte mig att vinna förtroende överallt och tillsammans med Dr. Courts besökte jag grannstaterna som Kerala, Andra Pradesh så väl som Nagpur för predikningar i sammankomster som hade större lyssnarkrets.

Jag hade en känsla av välbefinnande och trodde att nu äntligen hade Herren fört mig in i "landet med mjölk och honung". Jag trodde inte att jag längre kunde bli oroad.

Under dessa dagar när jag var i tjänst i Andhra Pradesh talade Gud till mig tydligt att jag skulle återvända till trosarbetet som jag hade lämnat år 1957.

Guds Ande sa till mig att mitt arbete med WME var slut.

Men jag brydde mig inte om Andens starka tilltal. Jag fortsatte arbetet med WME och fick mera pengar och jag var inte villig att ge upp trots att Guds ande ville få mig att göra det.

En vändpunkt kom i mitt liv när en koreansk ledare utsågs som inte förstod oss.

Han ändrade WME: s regler och bestämmelser. Pastor R. Courts var humanare och lätt att samtala med. Den nye ledaren var auktoritär och sträng. Han ville förmå mig att byta namn på min kyrka från Indian Pentecostal Assemblies till World Missionary Evangelism.

Jag vägrade göra det.

Han höll många konferenser tillsammans med mig och nationella ledaren. Slutligen gavs jag följande alternativ.

Antingen arbeta med WME och byta namn på kyrkan eller träda tillbaka från WME.

Jag var inte beredd att ändra kyrkans namn därför att jag inte startade med hjälp från WME. Som jag sa tidigare startade jag trosarbetet år 1957.

År 1967 fick jag hjälp att driva systerkyrkorna. Så deras beslut att ändra namnet var inte rimligt.

Därför föredrog jag att träda tillbaka.

När jag presenterade mitt utträde för nationella ledaren pastor Godi Samuel och nationella sekreteraren och fotograf Mr. T.V.T. Chari en av Gud älskad man i NordIndien bönföll de mig om och om igen att förena mig med WME igen. De talade även med Dr Douglas om detta. De ville att jag skulle bli representant för WME i SydIndien efter evangelist Nataraja Mudalier frånfälle.

Jag sökte Guds ledning. När de inte fanns bekräftelse från Gud angående detta vägrade jag förena mig till WME igen.

Sedan jag trätt tillbaka från WME mötte jag Internationella ledaren för WME och bad honom lämna tillbaka de 40000 Rs som jag hade betalat för bibelskolebyggnaden i N.G.O. Colong på WME- s mark. Han sa att han ville ge tillbaka alla pengar förutsatt jag lämnade alla dokument som hörde till WME.

Jag trodde han var en Guds man och skulle hålla sina löften. Jag litade på honom. Således tog jag alla dokumenten och förde dem till honom. Jag hade några år tidigare köpt tomt till kyrkan på en plats kallad Annur med hjälp av en personlig gåva som en Hinduvän, Mr Rathinasamy, gav mig. När jag förenade mig med WME ville jag hjälpa folket i Annur.

Därför uppförde jag en bönesal och ett hem för föräldralösa barn på det området. Jag gav även dokument över denna tomt till Internationella ledaren som sa att han skulle ge tillbaka pengarna jag betalat för tomten. Han höll inte sitt löfte men tog över alla hem för föräldralösa barn. Endast bibelskolan för kvinnor var kvar under min frus ledning.

Under tiden kallades jag till ledarseminarium för systerkyrkorna för att diskutera problemet med dem. Många ville tillhöra WME därför att de kände att deras hjälp var av stor betydelse för dem.

Men många äldre pastorer gav mig sitt stöd och delade min börda. De brydde sig inte om lidande och satte inte sin tro på mig men på Herren: "som skall täcka alla behov i Jesus Kristus".

Jag var fullständigt skakad. De människor som gett mig lån pressade mig på återbetalning. Vid den tiden hade jag förmånen att genom ICC (International Council of Christian Churches) få besöka USA.

År 1979 åkte vi till USA för att delta i konferensen.

Eftersom resan från konferensen till Dallas var för dyr så reste min fru Ruth ensam till Dallas. Hon mötte Dr Douglas. Eftersom den internationelle ledaren inte lämnat en rättvisande rapport om vad som hände i Coimbatore kunde de inte ge råd om vad vi skulle göra.

Uppdraget misslyckades. Hon återvände besviken.

Kära läsare, här avviker jag från ämnet.

Efter två år besökte jag och min fru Dallas, USA och träffade Dr Douglas och hans familj. Han var mycket lycklig för vårt besök i sitt hem.

Han grät många tårar när han såg mig ansikte mot ansikte. Han förde mig till sitt vardagsrum och visade mig bilder från sitt fotoalbum.

Han bekände för mig att han missförstått mig genom rapporten från internationelle ledaren i Korea.

Han sa att han fortfarande älskade mig. Han blev glad när han fick höra om min fokusering på läran om Jesu andra tillkommelse och bedömde att jag var en auktoritet på detta område.

Därför ville han sända en rekommendation till alla WME kyrkor i Indien att inbjuda mig att predika i alla deras kyrkor om Jesu andra återkomst till jorden.

Han höll fortfarande dörren öppen för mig att gå med i WME.

Han underhöll oss mycket medan vi var i hans hem.

Han berättade också att de hade avskedat den Internationelle representanten för WME i Korea. Jag var verkligen glad att träffa Dr Douglas och förnya vänskapen med honom.


Tillbaks

Penningsumman 40.000Rs

För att nu fortsätta historien om penningsumman 40.000Rs så kom vi till Illinois (Peoria stad) och där fick vi bo hos en vän till oss som heter Schrader.

En söndag tog han med oss till församlingen "Full Gospel Church" där pastor Paul Barns tjänade. Jag inbjöds att predika i ett möte och det budskap jag framförde tände samtliga i församlingen.

På fredagen kom pastor Paul Barns med sin fru för att hälsa på oss i Schraders hem. Men herr Schrader sa till dem då att vi kunde inte träffa dem för vi, min fru och jag, var i fasta och bön. Däremot berättade Schrader för pastor Barns om våra ekonomiska problem.

Det kärleksfulla paret Barns väntade dock i hemmet till dess vi skulle komma ut ur vårt rum. När vi kom ut så omfamnade mig pastorn, en verklig gudsman, och sa att vi inte skulle bekymra oss om summan 40.000Rs. Pengarna skulle vara i våra händer innan vi lämnade USA.

Följande söndag inbjöds jag till hans församling där jag fick motta 5.500 USD. På ett underbart sätt verkade Herren genom pastor Paul Barns och jag kom hem till Indien med ett glatt hjärta och betalade skulden. Summan 5.500 dollar svarade på den tiden mot 40.000 Rs i indiska pengar.

När vi återvände till Indien så mötte vi där den bistra verkligheten. Många arbetare hade lämnat WME. sedan jag lämnade och eftersom jag lämnat ifrån mig alla dokument så kunde jag inte driva bibelskolan i de byggnader som tillhörde WME.

Dessutom hade de stoppat all hjälp till hemmet för föräldralösa barn och till bibelskolan med dess elever och anställda. Detta hade skett så hastigt att vi fick ingen tid att förbereda oss för situationen. Eleverna blev förflyttade till byggnaden som hade tjänat som kyrkobyggnad för oss.

Jag kände mig som Job i Bibeln. Allt hade tagits ifrån mig. Jag överlämnade mig till Herren som i sin ofattbara kärlek hade nya upplevelser och välsignelser i beredskap för mig.

Versen i 5Mos 32:11 kom till mig

" Liksom en örn lockar sin avkomma ut till flykt och svävar upp ovanför sina ungar, så bredde han ut sina vingar och tog honom och bar honom på sina fjädrar."

Herren ville ge mig en dubbel välsignelse. Liksom han välsignade Job så ville han välsigna mig.

Job 42:12 " Och HERREN välsignade slutet av Jobs liv mer än början".

Detsamma hände även i mitt liv.
Tillbaks

Den dubbla välsignelsen

Året var 1979 och som jag nämnt så var jag i en mycket svår situation utan stöd till arbetarna i Bibelskolan och dess elever. Jag bad mycket för det.

Då fick min son David Prakasam ett brev från en norsk vän som ville besöka Indien. Denne vän, Perarne Evenson, var en klasskamrat till min son under tiden då han studerade i bibelskolan tillhörande "the Assemblies of God" i Mattersey, Doncoster, England.

Under skoltiden i England hade Perarne visat sig ha ett varmt hjärta för Indien och bad regelbundet för Indien. På sitt rum hade han den indiska kartan på väggen.

Min son inbjöd honom att komma till Indien och ha en mötesserie. Perarne accepterade inbjudan så vi arrangerade en stor helandekampanj.

Broder Perarne Evenson hade med sig sin vän broder Göran Duveskog från Sverige som var en stark förkunnare. Han rörde människor med sitt budskap och många blev helade.

Under den tiden var vi i en mycket stor ekonomisk kris. Dessa två kärleksfulla skandinaviska bröder bodde i vårt hus och under samtalets gång så började de förstå vår situation. De noterade allt innan de reste tillbaka till sina länder.

Under den tiden välsignades jag med besök av många fler Herrens tjänare. Till mycket stor välsignelse var besöket av pastor Roy David som nu är ledare för "World Christian Churches". Han är verkligen en gudsman med ett stort hjärta för de kristna.

Under denna svåra tid så sände han en inbjudan till min son David Prakasam vilket var till stor uppmuntran för min son.

Även broder Ray Belfield besökte oss och hans ord och gärning tröstade och hjälpte oss.

Ett år hade förflutit sedan jag lämnade WME och mina arbetare led nöd. De kunde inte betala hyran, kunde inte bekosta utbildning för sina barn och var verkligen ängsliga för sitt uppehälle.

Då en dag så beslöt jag mig för att bedja hela natten och fråga Herren om min situation. Jag bad till Herren följande: "Herre, om du verkligen har utvalt mig att vara ledare för dessa dina tjänare och om du vill att jag ska fortsätta detta apostoliska arbete då ska jag i morgon få ett brev från någon som vill stödja detta arbete. Om inget brev kommer i morgon så ska jag säga till mina medarbetare att gå till en annan kristen organisation"

Nästa dag, en fredag, erhöll jag ett brev från Dr Finley, grundare för kristna hjälpmissionen i USA. Dr Finley är en gudsman som jag mötte i en konferens i USA år 1979. Vi hade ett möte på hans kontor och jag fick berätta om de olika verksamhetsgrenar vi var involverade i och om våra behov.

Som ett svar på min bön så lovade Dr Finley i sitt brev att underhålla 30 av mina medarbetare. Fortfarande är han en trogen understödjare och sänder oss hjälp genom CAID-missionen.

Vi kommer med tacksamhet ihåg den hjälp vi erhöll från broder Tholunder som köpte fordon till vår verksamhet bland folken i bergen.

Nämnas bör även pastor James Eagle från den kanadensiska kristna hjälpmissionen för den kärlek och stöd han gav till vår verksamhet.

Prisat vare Gud. Mitt hopp började få liv igen.


Tillbaks

Trosgnistans Mission, Sverige

Även broder Göran Duveskog från Sverige kom till vår hjälp. Som ett första steg hjälpte han oss att driva bibelskolan för kvinnor. Min son David hade en vision att starta en bibelskola för att träna hängivna unga män och startade därför skolan "Bethel Faith Sparkling Bible college" i juni 1980. Broder Göran Duveskog hjälpte oss att driva denna bibelskola.

Vi hyrde först en byggnad där vi startade bibelskolan och senare byggde vi upp bibelskolan på ett landområde som vi köpt in. Verksamheten började expandera.

Broder Göran Duveskog är verkligen min andlige son. Han har ett hängivet hjärta och är noggrann i sitt arbete. Med hans hjälp och stöd kunde vi utföra ett stort verk för Herren. Han är missionssekreterare för Trosgnistan i Sverige.

Denna mission, Trosgnistan, som leds av pastor Curt Johansson har hjälpt oss att uppföra byggnader för bibelskolan, barnhem för pojkar och flickor, snickarskola, utbildningslokaler, skräddarskola och församlingens huvudbyggnad och många fler byggnader om ingår i våra verksamhetsgrenar.

Broder Göran samlar in pengar från hela sitt land till stöd för oss och är ett mäktigt instrument i Guds hand att utbreda Guds verk i Coimbatore.

Han hjälpte oss betala skulden på det hus vi hade köpt för att kunna driva kyrkan. Många fler dörrar för evangelii arbete öppnades med Görans hjälp.

Idag så har "Indian Pentecostal Assemblies" de största lokalerna i staden och det tack vare den hjälp som getts av pastor Göran Duveskog och andra vänner från England.

Det var en stor ansträngning att bygga denna stora byggnad med alla lokaler för vigselförättningar och sammankomster av olika slag. Under dess tak finns rum för 3.500 medlemmar.

Våra församlingsmedlemmar offrade även med ett glatt hjärta till byggnadsarbetet.

Det är en mycket stor kyrkobyggnad i stadens centrum, ett vittnesbörd om Guds härlighet och en boning för den Allsmäktige. Prisat vare Gud.

Vi är mycket tacksamma till pastor Curt Johansson, ledare för Trosgnistan och pastor Göran Duveskog, missionssekreterare för Trosgnistan utan vars hjälp vi inte hade kunnat utföra allt det vi gjort.

Syster Linda från Sverige som besökte oss under den kritiska tiden blev också mycket intresserad av vår verksamhet. Hon gav oss hjälp med barnen i Kovaipudur (barnhem) som leds av min andre son Peter Prakasam.

Vi kommer med tacksamhet ihåg hennes hjälp att upprätta byggnader för barnhemmet och pastorsbostaden. Hon hjälper oss även med att fortsätta vår verksamhet bland folkstammar vilket styrs från Coimbatore.

Vid sidan om dessa kära vänner från Sverige så delade även pastor Roy David vår börda. Han hjälpte oss att få sponsorer för de manliga eleverna vid bibelskolan och hjälpte oss att köpa in 55.000 m2 land.

Han talade i England om för folken om min sons vision att starta en bibelskola för manliga elever och samlade in medel till det.

Även i skrivande stund spelar han en vital roll i verksamheten i bibelskolan för män i Coimbatore.

När Perarne återvände till sitt land efter att ha besökt Indien så träffade han sin gode vän pastor Bosveld i Holland. Han uppmuntrade honom att stödja vårt arbete. Pastor Bosveld är en mycket kär broder som är känd i Holland som "Hollands barmhärtige samarit".

Han lever ett uppoffrande liv och sänder pengar till olika kyrkor i Coimbatore, Tamil Nadu och Kerala.

Vi står i stor tacksamhetsskuld till honom för den hjälp han gett till vårt församlingsarbete och stöd till pastorerna från 1981 och framåt.

Han hjälpte oss att köpa fordon för arbete bland bergsstammarna. Vi minns honom med stor tacksamhet och särskilt även Perarne som var en brobyggare mellan Indien och de skandinaviska länderna. Herren har dubblerat välsignelserna i vår verksamhet och vi prisar Gud därför.

Nu har vi utbrett vårt verksamhetsområde långt utanför där vi startade vår verksamhet. Vi har nu kommit till en hållpunkt där jag kan räkna Herrens välsignelser över mitt liv. Gud möjliggjorde för församlingen "Indian Pentecostal Assemblies" att få många verksamhetsgrenar i samarbete med den kristna organisationen Bethel Felloship Trust.


Tillbaks

Församlingen och dess aktiviteter

Vadhelst jag är upptagen med så har jag alltid ett öga på församlingen och dess aktiviteter. Det är viktigt i denna tid att inte fastna i traditioner utan kontinuerligt kunna restrukturera verksamheten för att kunna möta den moderna människans utmanande sökande efter svar på de problem de möter i livet.

I en sådan situation står "Indian Pentecostal Assemblies" i Coimbatore med en ny vision och målsättning som ett fyrhus i Combatores centrum och förkunnar Guds härlighet.

Organisationen "Bethel Fellowship Trust" som fötts ur IPA har delat bördan och stärkt IPAs mission med dess omsorgsverksamhet under ledning av min son David Prakasam. Dessa två organisationer är registrerade barmhärtighetsgrenar "Charitable Trust".

Jag är mycket nöjd med de olika aktiviteter vi kunnat göra för Herren och jag skulle gärna vilja ge skisserad redogörelse för de olika verksamheter som vår familj är involverad i.


Tillbaks

Församlingsplantering

Målet för "Indian Pentecostal Assemblies" (IPA) är att bilda 1000 församlingar innan Herrens tillkommelse. Hittills har vi två hundra grenar utöver Indien.

Fastän huvudkontoret är i Coimbatore så bär vi ut evangeliet över nästan hela Indien. Det finns 3500 medlemmar i moderförsamlingen.

Under de sista 20 åren så har IPA bildat 250 församlingar i Tamil Nadu, Andhra Pradesh, Karnataka, Kerala och i många olika stater även i Norra Indien.

Under de tre sista åren så har i medeltal 3500 människor förts till Kristus varje år och 1500 människor blivit döpta i vatten och 22 nya församlingar planterats i avlägsna områden.


Tillbaks

Verksamhet i norra Indien

Norra Indien är problemets kärna. Det kan bero på att britterna koncentrerade sig i Madras, södra Indien och aposteln Tomas verkade i södra Indien. Därför har den södra delen i Indien varit mer böjd mot kristenheten medan den norra delen levt i hedniskt mörker.

I denna del av Indien har många antikristna rörelser uppstått och därför måste stora insatser ges till Norra Indien. Vi uppmuntrar många av våra arbetare och våra elever i bibelskolan att lära sig deras språk och verka i dessa områden.

Herren gav visionen till min son David Prakasam och hans fru Ketzia att sända missionärer till Norra Indien och att där plantera församlingar.

Arbetet startade med 5 missionärer år 1990 och idag 1998 så har vi 40 missionärer som arbetar på full tid där. Vi har där även tre tränings centra där vi tränar upp infödda missionärer (män och kvinnor) för evangelii arbete och dessutom två hem för föräldralösa barn.

Genom att visa kristna filmer så har hundratals själar vunnits för Gud. Genom hjälp från det indiska bibelförbudet så har vi startat skola för vuxna att lära sig läsa och skriva, bibelskola för barn och andra projekt. Vår vision är att plantera 100 församlingar i Norra Indien före år 2000.


Tillbaks

Bibelskola för män


Vår första strävan för Herren var att starta en bibelskola för män. Idag ser vi ser vi frukterna av en sådan skola i vår verksamhet. Den var liten i början. Precis som ett senapskorn.

Från 1980 till 1997 så har 16 avgångsklasser unga män kommit från denna skola. Idag är de evangelii förkunnare och predikar evangelium utöver Indien, Andaman och Nicobaröarna.

Denna verksamhet hjälper oss att utbreda evangeliet. Jag är tacksam till Gud att han möjliggjorde för mig att starta denna bibelskola som nu leds av min son David Prakasam.


Tillbaks

Bibelskola för kvinnor


Denna verksamhet har blivit mer fruktbärande än vad jag förväntat mig.

Jag var mycket tveksam till att starta en bibelskola för kvinnor men Herren klargjorde för mig den roll kvinnan spelar för att föra Guds verk till fulländning.

Den bibeltränade kvinnan kan tillsammans med sin livskamrat hjälpa verksamheten att växa. De kan nå kvinnor som annars inte kan nås av män.

Därför med en utvidgad vision så startade jag bibelskolan för kvinnor med min fru som dess ledare. Eftersom min fru är en mycket dynamisk person så har hon definierat en speciell uppgift för dem.

Kvinnorna tränas för personlig evangelisation bland bergstammarna, Hill Tribe Ministry, församlingstillväxt "Church Growth Ministry" och söndagsskolstjänst "Sunday School Ministry".

Jag är mycket glad att få säga att det i södra Indien är den första bibelskolan för kvinnor.


Tillbaks

Barnevangelisation

Dagens barn är morgondagens medlemmar i församlingen.

Därför koncentrerar vi vår verksamhet mycket på barnevangelisation. Moderförsamlingen med dess associerade planterade församlingar och även bibelskolan koncentrerar sig mycket på att ha söndagsskola för barn.

Varje år nås 5000 barn med evangelium om Jesus Kristus.

Söndagsskolskonferenser anordnas i utbildningssyfte och för att skapa enhet i Anden.
Tillbaks

Väckelsekampanjer och seminarier

När Herren möjliggör det för oss så arrangerar vi kampanjer och seminarier i och runt omkring Coimbatore som en del i vår strategi att nå den icke kristna befolkningen och även i syfte att teologiskt stärka våra verksamhetsfunktioner.
Tillbaks

Verksamhet bland folkstammar


Detta är en stolthet i vår verksamhet för vi når människor som lever långt från den civiliserade delen av folkmassan.

Jesus var lika främmande för dem som en dator tills en grupp, ledd av min fru Ruth, introducerade Jesus för dem. Det finns omkring 90 stamcentra i Tamil Nadu och Kerala som har blivit besökta med evangelium.

Ibland dessa har 120 blivit döpta till Kristus och många fler står på tur. Omkring 120 barn bland dessa stammar får mat från vår verksamhet. Dessa barn kommer från fem stammar.

Det finns sex lärare som arbetar på full tid ibland dessa stamområden där vi har tre daghem och utbildning för vuxna. Gruppmöten har startats upp i sju av dessa stamcentra där deras andliga liv stärks.


Tillbaks

Filmvisningsverksamhet

Varje steg framåt som IPA (India Pentecostal Assemblies) tog i sin verksamhet visade det på nya områden som kunde erövras med ny teknik.

Eftersom analfabetismen beklagligt råder stort i det indiska samhället så är filmvisning ett effektivt media att proklamera evangelium om Jesus.

En film "Karunamoorthy" visar Jesu liv och förkunnelse och den har vidrört mångas hjärtan när den spelats upp i byarna. Även en annan film "Jesus" visas för människorna.

Filmverksamheten framgång beror till stor del på det oförtröttliga arbete som lagts ned av min andre son Peter Prakasam och hans fru Hepzibah Prakasam.

Frukterna från filmverksamheten är församlingstillväxt.

Många underbara vittnesbörd har getts av människor som upplevt gudomligt helande när de sett på dessa filmer.


Tillbaks

Barnhem


Jesus kom till denna värld och predikade Guds rike till människorna.

Men han försummade inte deras materiella behov. Han mättade deras hunger, helade dem och upprättade hela deras fysiska välmående.

När vi berättar för människor om Guds rike så följer vi Jesu fotspår och når människor genom att möta deras materiella behov.

Första steget är att återupprätta hundratals hemlösa och övergivna barn och ge dem ett hem som de aldrig drömt om.

Vi erfar en stor glädje när vi torkar tårarna från dessa barn. För närvarande har vi 6 hem som tillfredsställer behoven för 400 barn.


Tillbaks

Familjevård

Detta är en parallellverksamhet med hemmen för föräldralösa barn. Ett barn ges vård i sitt hem och detta välsignar hela familjen.

Till familjen ges biblar så de kan fostra sina barn i kunskapen om Jesus.

Det finns för närvarande fem familjevårdscentra som hjälper ungefär 230 familjer. Dessa familjer får tillfälle att få se Guds kärlek i verksamhet.


Tillbaks

Till minne av missionärsparet Livesy


En högstadieskola i Mylekal ca 10 km från Coimbatore kallad "Livesy Memorial School" med 20 universitetsutbildade hängivna kristna lärare och 600 barn har startats i det muslimska området.

Dessa barn undervisas om Jesus och skolan tjänar som ett underbart redskap att nå de muslimska folken med evangelium om Jesus.
Tillbaks

Sömmerskeskola


Inom samma område som bibelskolan drivs denna skola för att hjälpa ensamma mödrar att bli självförsörjande.

Detta är ett stort behov idag och vi gör vad vi kan för att hjälpa nationen i dess strävan att hjälpa ensamma mödrar att bli ekonomiskt oberoende.

Det finns omkring 75 st per år som utbildas till sömmerskor på tre olika platser.
Tillbaks

Snickarskola


Denna skola ligger ihop med bibelskolan för män.

Snickaryrket är ett lönande jobb för män och därför är det ett nöje att erbjuda dessa unga män dessa kurser.

Vi har ungefär 45 st som lärs upp till snickare i Coimbatore.
Tillbaks

Datorcentrum


Ett datorcentrum startades för ca 4 år sedan och ungefär 100 elever har gått genom skolan.

De ges undervisning i de senast uppdaterade datorkurserna. Detta är mycket fördelaktigt för elever från fattiga hemförhållanden.

De tränas och får kunninghet i att handskas med datorer.
Tillbaks

Dagbarnhem och vårdskolor

Hittills har vi startat 7 st dagbarnhem. Dagens barn är morgondagens medborgare.

Dessa skolor är ett medel till att fostra och forma fattiga barn från slumområden till god samhällsdisciplin. På samma gång ges de nödvändig kunskap.

För närvarande är det ungefär 850 barn som går i dessa skolor. Middagsmålet tillhandahålls gratis av staten i de lägre årskurserna.
Tillbaks

Rehabilitering för leprasjuka


Leprasjuka är fortfarande de utstötta i samhället.

Vi lider med dessa som lider.

Utan kläder, mat och med blödande sår är tiggeri deras enda sätt för att överleva.

Vi tar vård om för närvarande 24 familjer bestående av 56 personer och ger dem mat och medicin. De uppmuntras att göra en del arbete för att hålla sig själva sysselsatta och mattvävning har startats i mindre skala. Mattorna de väver är verkligen vackra och deras hus har förändrats och byggts om.

De har tagit emot frälsning och 22 familjer har döpts i vatten och de har upplevt dopet i helig Ande. Hoppet och förtröstan har åter kommit tillbaka till dem.

Särskilt kommer jag ihåg den värdefulla insats som gjorts av herr och fru Jim Marjorie Parker för dessa leprasjuka. De var här i Indien 1992 och bodde hos oss i Coimbatore där de tjänade. En dag tog jag med dem till Lepracentrat och deras hjärtan rördes vid åsynen av de sjuka.

De sa att de skulle köpa mark och bygga hus för de leprasjuka vilket de även gjorde. De sände pengar och deras löfte blev uppfyllt. Vi tackar dem för deras värdefulla financiella hjälp.


Tillbaks

Änkors hem

Änkorna är de mest förbisedda i samhället. De uppmuntras inte till att gifta om sig. I de flesta samhällen utbildas inte kvinnor för anställning och de överges i regel även av sina barn. Deras liv blir fattigdom och övergivenhet.

Ett hem för dem ger ljus i deras tillvaro och ett sådant hem har startats i Kovaipudur.

Det hyser kvinnor som är över 60 år och vi tackar broder Ray Belfield från England för den årliga hjälp vi får till att köpa kläder till dessa änkor och åldriga kvinnor. Må Gud den allsmäktige välsigna honom.

Käre läsare. Jag har försökt redogöra för dessa verksamhetsgrenar i så blygsamma ord jag kunnat.

Allt är endast av Guds nåd.
Tillbaks

Resor utomlands

Så sker med den man som konungen vill hedra! (Ester 6:9)

Konungen, min Herre, valde att hedra mig. Han öppnade "Indiens port" för att föra mig till olika delar i världen. I allt detta förnam jag Herrens hand. Första tillfället att få resa utomlands gavs från himlen.

Många gånger funderade jag över versen i Markus 15:15

"Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen..

Jag brukade fråga Herren "Hur ska jag kunna gå om du inte sänder mig?"

Ofta bad jag om att få komma ut till olika platser i världen. Det finns en organisation som kallas "International Council of Christian Churches" , ICCC.

De har varannat år konferens i olika delar i världen. En Dr Jairus, representant för ICCC, sökte mig en dag. Han önskade kontakt med en pastor som hade många församlingar i sin verksamhet. Vid den tiden hade jag fler än 50 församlingar i organisationen.

Det var en pastor i Madras som hade berättat om mig för honom. Därför ville han komma till Coimbatore för att träffa mig. Vid den tiden hade jag rest till Madras för en sammankomst.

Det berättades för honom att jag var i Madras och han kom dit för att träffa mig. Han frågade mig om vad jag lärde och jag berättade att jag predikade det fulla evangeliet och trodde på tungomålstalande. Då noterade Dr Jairus i sin anteckningsbok "den här mannen predikar sanningen".

Efter vi diskuterat en mängd andra ämnen så frågade han mig om jag ville komma till konferensen i Cape May, New Jersey, USA.

Jag nickade mitt samtycke och så reste jag och min fru för första gången ut från Indien. Efter konferensen så fick jag möjlighet att besöka många Herrens tjänare. Från 1973 så reste min fru och jag vartannat år utomlands, först för att besöka en konferens och sedan för att besöka olika församlingar.

Vi gjorde många olika upplevelser på våra resor. Jag kan inte glömma hur vi var med om en storm på Indiska oceanen när vi besökte öarna där.

Det var första gången vi reste med båt och båten kastades upp och ner av de höga vågorna. Vi mådde illa och bad om en trygg resa till hem. Resan gick mellan Penong och Indonesien dit vi kom tryggt genom Herrens omsorg.

Under mina resor har jag slagits av häpnad över Guds mäktiga skapelse.

De stora städerna, skyskraporna och spiraltornen vittnar om människans storhet men den överväldigande och häpnadsväckande Guds härlighet som uppenbaras i de fem elementen får mig att fråga likt David i Psalmen 8:5

…vad är då en människa eftersom du tänker på henne, en människoson eftersom du tar dig an honom?
Tillbaks

Ytterligare nåd

Gud utsträckte ytterligare sin nåd emot mig och utvalde mig att sitta med denna världens mäktiga människor. Varhelst jag reste så vittnade jag om Guds härlighet.

Vid ett tillfälle besökte jag en konferens i USA 1979. Det var en ICCC-konferens och fler än 2,500 deltagare från 90 olika länder hade samlats där.

Konferensen varade tretton dagar. På den femte dagen ville de fatta beslut om ett uttalande att tungomålstalande och kraftgärningar upphörde i slutet av första århundradet. Alla delegater samtyckte och de skulle just fatta beslut om uttalandet när jag reste mig upp och opponerade mig mot att tungomålstalande upphörde vid första århundradets slut. Ett par pastorer som var med i konferensen stödde mitt uttalande.

De flesta av dem var shockade över att jag vågade gå emot Dr Carl McIntier, grundaren och president för denna organisation.

Jag var döpt i den helige Ande och talade tungomål och kunde inte förneka min egen upplevelse. Inför alla bekände jag detta och sa att en förnekelse av detta var för mig omöjligt.

Jag berättade för dem hur jag som Hindu blev omvänd och när jag bad om den helige Ande så utgjöts den över mig. Vidare bad jag dem att läsa Apg 2:27,39,40.

Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar. (Apg 2:39)

I denna vers är "er" de judar som lyssnade , "löftet" var utgjutandet av den helige Ande, "era barn" menas judarnas barn och "dem som är lång borta" är vi hedningar.

Jag hävdade starkt inför dem att så länge församlingen finns här på jorden så kommer även tungomålstalande att finnas.

Ur Dr Edwin Orrs bok "Evangelical awakening in India" citerade jag hur han skrev att när väckelsen kom till Indien så talade indierna tungomål.

Alla församlade förvånades över min rättframhet och de ansatte mig med många frågor vilka jag svarade till deras övertygande.

Efter en tid så tog de mig till ett rum där vi satte oss runt ett runt bord. Där fanns nio doktorer i filosofi som ställde många frågor till mig angående min bekännelse om den helige Ande.

Fråga:Vem tog med Er som medlem i ICCC ?
Svar: Dr Jairus.

Fråga: Vilken församling tillhör N i?
Svar: Jag tillhör en församling som förkunnar hela evangeliet.

Fråga: Berättade Ni för Dr Jairus att ni är en pingstförkunnande predikant som tror på tungomålstalande?
Svar: Ja, det gjorde jag.

Fråga: Kommer alla era medlemmar att tala i tungor?
Svar: Nej. Bara dessa som upplever den helige Andes dop (uppfyllelse) talar i tungomål.

"Vad ska vi göra med denne man"? sa de.

Åter frågade de.

Fråga: Vilken skillnad är det mellan Er och den karismatiska delen i kristenheten ?
Svar: De är liberala.

Fråga: Vill Ni predika för er församling att upphöra att tala tungomål?
Svar: Nej, det kommer jag inte att göra. Paulus säger i 1Kor 14:5 "Jag önskar att ni alla skall tala tungomål…"

När vi kom till den punkten så fick Dr Carl McIntire ett telefonsamtal och lämnade rummet. Vi lämnade alla rummet och deras besvikelse på mig var stor.

"Vad ska vi göra med denne man?" blev deras återkommande fråga.

Många av våra indiska vänner blev förargade på mig för min rättframma bekännelse av tungomålstalande. Några till och med hotade med att annullera returbiljetten. Men jag stod fast likt ett lejon vid min bekännelse.

Gud kom också till min hjälp. Efter någon tid så kom Dr Carl McIntire och gratulerade mig för min ståndpunkt för min personliga övertygelse om vad jag ansåg vara sanning.

Dr Carls McIntire har ett gott hjärta och min tacksamhet till honom är stor för de inbjudningar jag fick till konferenser i USA, Canada, Europeiska länder, Skandinaviska länder, Östafrika, Singapore, Malaysia, Penong, Taiwan, Andaman & Nicobar öarna mfl platser.


Tillbaks

Min senaste resa

Min senaste resa gjordes 1997 gjordes till Tyskland dit en gång ett par av våra bibelskoleelever inbjöd oss för att tjäna i deras församling. Vi var överväldigade att se våra andliga barn Mercy och Presena så flitigt utöva och framhålla de andliga värdena som de lärt sig i vår bibelskola.

Församlingens pastorer Paul Amby, pastor Timothy och pastor Selva Kiruba med familjer ombesörjde vårt uppehälle under vår tid där.

Vi upplevde ett utgjutande av den helige Ande och Ordets stadfästande på den platsen. Från Tyskland flög vi till Ryssland dit jag hade under lång tid önskat resa.

Jag hade med intresse läst mycket om Rysslands historia för att förstå profetiorna i Hesekiel 38,39. Vår käre vän från Norge, Perarne Evenson arrangerade denna resa för mig vilket jag är mycket tacksam till honom för. Eftersom Ryssland kommer att spela en vital roll i det tredje värlsdskriget och i Guds plan så var det intressant för mig att inte enbart läsa om landet utan även besöka det.

Det syntes för mig dock som en ouppnåelig dröm och därför var det en stor välsignelse att stå där bakom järnridån och predika evangelium för människor. Jag vet också att denna barriär mellan öst och väst påskyndar vår herre Jesu tillkommelse. Pris ske Gud.

Därefter flög vi till USA där vi fick glädjen att träffa broder Reynold Smith i Florida. Vi hade en underbar gemenskap.

Från Florida reste vi sedan till Seattle. Min tredje son Andrew Prakasam och hans älskade fru Savita utför Herrens tjänst där. De arbetar i en församling vars herde är pastor Wendell Smith och hans fru Gini.

Oh, vilket kärleksfullt par. Deras kärlek mot oss var överväldigande och de gav generöst gåvor och hjälp till vår verksamhet. Deras församling var andefylld och framhöll de bibliskt andliga värdena på en sund nivå.

Vi är glada att vår son Andrew och vår svärdotter Savita har gemenskap med och får sin andliga mat i en församling som leds av ett andefyllt profetiskt ledarskap som pastorsparet Wendell och Gini Smith.


Tillbaks

En annan höjdpunkt

En annan höjdpunkt i denna resa var vårt deltagande i det konvent som hölls i Portland, USA 22-24 juli. Det anordnades av Frank Damazio som skrivit boken "Making a Leader".

Vi blev placerade i främsta raden. En väckelseevangelist från Argentina, Claudia samt Sindi Jacob var huvudtalare i konventet. Sindi Jacob profeterade till oss om en framtida väckelse i Indien. Nyligen har jag fått ett glädjande brev från henne där hon accepterar min inbjudan till Indien år 1999.

Vi gladdes mycket åt att besöka församlingen som leds av Roger Housma i San Fransisco i juli 1997. Han är en stor gudsman och mycket känslig för den helige Ande. Vi är glada över att ha lärt känna honom och få dela hans vänskap. Våra kära vänner Bob och Sindi och de äldste i församlingen visade oss en mycket stor kärlek.

Det gladde oss mycket att få besöka gamla vänner. Det var som att få träffa sina egna släktingar när vi träffade pastor Paul Burns i Peoria. Vi träffade också John Chandi i Chicago. Han välkomnade oss med stor gästfrihet och visade oss överflödande kärlek. Vi är så glada att ha hans son John Chandi Jr och hustru, dotter Priya med i vår församling i Coimbatore.

Gud har verkligen berikat mitt liv med goda vänner och uppfyllt mitt hjärtas önskan att utöka min bekantskapskrets. Hur många fler tillfällen jag ska få att resa utomlands vet jag inte men hittills har allt varit så bra.


Tillbaks

Israelresan

Låt mig få skryta lite med att säga att min resa till Israel var den bästa av mina upplevelser. Som om all heder och högaktning vore för lite så hedrade Gud mig ytterligare med att arrangera för oss en resa till Israel, vår Herres land.

Jag tackar min käre son i Kristus, pastor Göran Duveskog från Sverige för att han uppfyllde min önskan och planerade en resa till Israel.

Mitt hjärta fylldes av innerlig tacksamhet när mina fötter rörde vid Jerusalems mark där min Herres fötter trampat för 2000 år sedan. Min fru och jag upplever att resan till Israel var som "kronan på verket" i våra liv.

För att nämna välsignelserna så lämnade vi Indiens mark elva gånger och besökte 19 olika länder i världen. Pris ske Herren.
Tillbaks

Förpliktelse att predika Jesu andra tillkommelse

En dag i november 1965, bara några dagar innan min födelsedag, blev jag mycket sjuk och var nära döden.

Jag trodde att jag skulle dö och tog farväl av min familj. Mitt hjärta var beklämt för jag upplevde att jag skulle lämna mitt i en ofullbordad verksamhet. Det var mycket kvar att göra i vår verksamhet.

Jag tänkte på alla människors död man hör om dagligen och bönföll inför Herren: "Herre, om du vill gripa in i min sjukdom så ska jag predika din tillkommelse för människorna här i Coimbatore och hela världen" Herren vidrörde mig och jag helades från sjukdomen.

I en dröm upplevde jag hur Herren visade mig min fortsatta uppgift.

I drömmen såg jag Jesus i en fotsida vid klädnad. Hans ansikte lyste glänsande. Han väckte mig och gav mig en nyckelknippa. Jag frågade Herren vad jag skulle göra med dessa nycklar. Då visade Herren mig en stor byggnad med många låsta dörrar och bad mig låsa upp dörrarna. När jag frågade om betydelsen av det sade Herren till mig att jag skulle öppna dörrar för evangeliet och plantera många församlingar.

Sedan, 1977, predikade jag Jesu andra tillkommelse en en mötesserie som varade 8 dagar. Jag förberedde mina predikningar noggrant genom att "sitta vid Jesu fötter" och där lära mig djupa hemligheter och sanningar i profetiorna om Hans andra tillkommelse.

Jag upplevde en överlåtelse likt Noa.

Efter ca 3 år arrangerade jag åter en 8-dagars kampanj där jag predikade Jesu andra tillkommelse för folket. Varhelst jag kallades att predika så predikade jag att Herren stod vid tröskeln.

Tredje gången jag arrangerade en 8-dagars kampanj var i juni 1995 invid området runt Stanes High School. Där predikade jag Jesu andra tillkommelse och firade 50-års jubileum för min verksamhet.

Ämnesrubrikerna jag valde för mina föreläsningar om Jesu tillkommelse var utmanande och väckte nyfikenhet. Följande rubriker väckte nyfikenheten hos hinduer, muslimer och människor med annan religion.

1. Existerar det egentligen en Gud eller är han bara en fantasiprodukt av religionsskaparna?

2. Är Jesus Kristus en sann levande Gud eller var det bara en vanlig människa?

3. Existerar det en himmel eller är det en fantasiprodukt i religionen.

4. Kommer Jesus att återvända till jorden? eller är det en illusion i kristendomen?

5. Vad kommer att hända i samband med Jesu andra tillkommelse?

6. Vem skall råda i det femte världsväldet? (eller) Vem skall regera i Supervärlden?

7. Det tredje världskriget.

Sådana ämnesrubriker samlade mycket folk och jag upplevde stor välsignelse.

Herren var med mig under de timmar jag predikade och jag erhöll tusentals brev från kära lyssnare som önskade att jag skulle låta trycka mina budskap om Jesu andra tillkommelse till en bok.
Tillbaks

Litteraturverksamheten

Det var ett starkt tryck från många människor att jag skulle skriva en bok om Jesu andra tillkommelse. Jag hade studerat profetiorna med Bibeln i ena handen och dagstidningar i den andra.

Den helige Ande hade begåvat mig att tyda dagens händelser i profetians ljus.

Jag försökte skriva en bok om "Det tredje världskriget" ty jag var övertygad om att ett tredje världskrig är nära förestående.

Tusentals brev från kära läsare uppmuntrade mig i mina strävanden och många som läste boken gav sina hjärtan till Jesus.

Sedan skrev jag ytterligare tre böcker om "Herrens andra tillkommelse", "Uppryckandet" samt om "Tusenårsriket". Dessa böcker säljs i mångtusental vilket visar människornas törst efter att få veta mer om Jesus Kristus. Herren förbereder människornas hjärtan och förbereder sin församling för sin återkomst.

Förutom dessa böcker så har jag skrivit en bok som handlar om "Guds treenighet". Detta gjorde jag som svar på en begäran från en pastor som tvivlade och undrade om treenigheten kunde bevisas genom skrifterna.

Därför så kände jag att det föll på mitt ansvar att skriva boken och den fångade människors hjärtan. Ytterligare två böcker, "Existerar Gud" och "Fakta om Jesu tillkommelse", har verkat till att vända många människors hjärtan till Gud.

Jag planerar att skriva fler böcker till nytta för människor i dessa sista dagar.


Tillbaks

Radioverksamhet

Herren hjälpte mig att nå ut till människor via radio. Som psalmisten säger i Ps 19: "..men över hela jorden når de ut, till världens ände deras ord." Jag talade in 26 program om Jesu andra tillkommelse och 26 predikningar under programtiteln "Konungarnas Konung"
Tillbaks

Uppskattningar

Herren var med mig i alla mina strävanden för Honom. Jag tänkte aldrig på jordisk belöning eller himmelsk härlighet. Mina skrivelser och mina predikningar granskades och lästes igenom av olika akademiker som hade fattat intresse för dem.

De beslöt att förläna mig med en hederstitel och utnämna mig till hedersdoktor. Titeln "Thirumarai Periyar" förlänades mig 1984.

Senare i juni 1996 förlänades jag doktorstiteln i USA av Dr John Williams. Jag är tacksam till Gud för dessa hedersbetygelser jag fått bland människors barn.

Nyligen 1988 erhöll jag ytterligare en hedersdoktorstitel. Vid universitetet "The Inter American University of Humanistic Studies" i USA tilldelades jag titeln "Doctor of Divinity".

Gud har gett mig en dubbel portion även när det gäller hedersbetygelser. Prisat vare Gud.
Tillbaks

Jubileumsfiranden


Det var verkligen en stor dag när jag nådde 50-årsdagen i min verksamhet.

Jag öppnade min mun och sjöng om all den nåd Herren visat mot mig och jag krönte firandet med att predika om Jesu återkomst i 8 dagar arrangerat i Stanes stadion.

Ett otal Guds tjänare välsignade mig den dagen och själva höjdpunkten var när broder D.G.S. Dinakaran, en kämpe för Gud, Madras välsignade mig. Må Gud också välsigna hans verksamhet.

Jag upplevde stor glädje under hela jubileumsfirandet där även ordföranden för "Church of South India" och biskop i Coimbatore var närvarande.

Min son David Prakasam lade ner stort arbete för att göra detta jubileum till en välsignelse och även min son Peter Prakasam lade ner stort arbete för att glädja mig.

Till alla mina släktingar riktar jag ett varmt tack för den kärlek de visar mig och min fru.
Tillbaks

Pingstpredikanters gemenskap

Jesu bön i Joh 17:11 " Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett." har alltid talat djupt in i mitt hjärta.

Jag ville att alla predikanter i Coimbatore skulle stå enade som en fackla.

Herren möjliggjorde för mig att starta ett gemenskapsförening för alla pingstförsamlingar som vill stå fast vid det fulltoniga evangeliet.

"Pingstpredikanters gemenskap" i Coimbatore som startades 1967 har fungerat bra under mitt ledarskap under de senaste 30 åren.

Vi har nått ut till människor tillsammans och sett underbara skördar för Herren.

Sammanslutningen "Pingstpredikanters gemenskap" är ett arv jag vill lämna efter mig till den framtida generationen.


Tillbaks

Min familj

Gud välsignade mig med en duktig hustru och välsignade barn.

Som det sägs i psalm 128:3 "Som en vinstock som bär frukt är hustrun i ditt hus, som plantor av olivträd är barnen kring ditt bord."

Min fru är en stor hjälp för mig både med att uppfostra barnen och i min verksamhet. Hon gav en sund utbildning till barnen.

Hon hjälpte mig att tyda och förstå de stora profetiska böckerna i den första tiden av vår verksamhet. Mina barn började skaffa sig god kunskap i engelska genom hennes uppoffring.

Min äldsta son David Prakasam är en krona i mitt liv för han är välsignad av Gud, med all de andliga och materiella gåvorna och har blivit ett stöd i verksamheten, med sitt engagemang för arbetet för Gud.


Han och hans fru Ketzia hjälpte mig bygga upp kyrkan.

Han är också missionsledare för "North India & Plentoa Churches". De är måna om den sociala delen av arbetet och är ledare för Bethel Fellowship Trust.

Under deras dynamiska ledarskap, fortsätter arbetet att expandera. Nu är David den äldre pastorn i kyrkan med mer än 3500 medlemmar. Han har avslutat sin teologistudier vid A.O.G. Bible collage, England och är smord och vigd till präst. De har varit till stor glädje för mig i min verksamhet.

Min andre son, Peter Prakasam och hans välsignade fru Hepzibah Prakasam, hjälper mig med kontorsarbete, förteckningar som skall uppdateras, räkenskaperna som ska kontrolleras.


Arbetare och pastorer behöver förses med mat och min son Peter är duktig ledare för kontoret. Han sitter tålmodigt med Job och delar problem och verksamhet. Han och hans kära hustru har bosatt sig i Kovaipudur.

De sköter om kyrkan där vilken dag för dag fylls med många personer. Likt sin bror David har också han fullgjort sin utbildning i teologi vid A.O.G. Bible collage, Matterrey, Donester, England.

Utdrag ur Trons Gnista nr 1 2004. Hepsi Prakasam har avlidit.
Vår systerorganisation i Indien har drabbats av en stor förlust. Hepsi Prakasam, hustru till Peter avled efter en tids sjukdom tidigt på morgonen 6 januari. De har två barn, Tryphena 15 år och Johnny 10 år. Tillsammans med Peter förestod hon bl.a. Kovaipudur pojkhem utanför Coimbatore, samt att hon tog hand om änkor. Endast Gud vet vad hon har betytt för alla de fattiga. Kom ihåg familjen i era förböner. Slut på utdraget.


Andrew hjälper mig i utveckling av kyrkans verksamhet. Han är en musiker och hjälper till att leda kyrkan vid gudstjänster samt att leda kyrkokören som även är engageras i att skapa radioprogram som sänds över hela Indien under jul- och påskhelgerna.


Han är också utexaminerad från the Zion Bible Institute Rhode Island, USA. Efter giftermålet har de bosatt sig i Seattle, Washington D.C., USA, och således utsträcks vår verksamhet över dit. Han är nu ledare av "Share in Asia" och befrämjar arbetet i USA med sin välsignade fru Savita.

Min son Philip var förordnad som pastor i Kanada. Eftersom han hade ett stort ansvar för Indien lämnade han Kanada och kom för att hjälpa sin bror i kyrkans verksamhet.

Han gifte sig med en vacker fru Helen dotter till Mr & Mrs Maben i Madras. Hon hade hjälpt honom i sitt arbete och de arbetade tillsammans för att ära Gud. Han var en stor hjälp för kyrkan och blev en kär pastor för församlingen.

Men innan han kunde blomma och sprida sina kronblad slogs han av en lungsjukdom som tog honom bort från planteringen. Stor var min sorg.


Efter denna stora förlust blev jag dödssjuk.

Jag plågades av ledinflammation och två gånger passerade jag genom dödsskuggans dal.

Men Gud var med mig. Min kära församlings medlemmar stödde mig med tårar och förböner.

"..gråt med dem som gråter." (Rom 12:15)

Herren tog mig genom denna sorg och påminde mig om "den långa sträcka jag måste gå" i verksamheten innan den sista "vilan".
Min äldsta dotter Joy är mitt stöd och min medhjälpare.


Hon sköter om mig och min hustru. Hon sköter om hemmets inköp, lagar bra mat och vårdar hemmet.

Hon hinner också med att vara pastor i kyrkan i T.V.S. Nagar vilken tillhör "Bible College for Women". Hon är rektor för "Bible College for Women".

Min andra dotter Margaret och hennes man Dr Mohan Kumar bor i Udumalpet.

Hennes man är assisterande ledare för boskapsskötsel och driver en klinik för djur och min dotter är Professor och lektor för avdelningen i engelska vid universitetet. De är till stor hjälp för mig. De sköter om den lokala kyrkan och har tillsyn över "Day Care Centre" i Udumalpet.

Dr Mohan Kumar är dynamisk och har en stor förkärlek att vinna själar för Guds rike.

Jag har tio barnbarn (varav en har gått hem) och de är nu en stor glädje för mig. Som Job´s familj träffas vi ofta för gemensamma middagar och det är vår bästa tid som vi ser fram emot.

Det var möjligt att uppfostra barnen på samma väg som Gud visade mig och jag kan bekänna likt Josua att "jag och mitt hus vi vill tjäna Herren" hela vårt liv.


Tillbaks

Transportbilen

Jag har lärt dem många lektioner i tro. En gång bad jag om en transportbil för Gospelarbetet. Senare visade Gud mig en grön transportbil i en dröm.

Efter många månader fick jag ett brev från broder Göran Duveskog att missionen "Trosgnistan" ville ge oss en transportbil för Gospelarbetet. Mina barn blev förvånade. De väntade på att få se om bilen var grön eller av annan färg.

På en viss dag, blev jag kallad till Motor Trading Company, för att hämta transportbilen, som anvisats mig. Mannen som tog oss till transportbilen, öppnade först ett garage och där fanns ingen grön transportbil.

Det fanns många andra i olika färger. Men sedan som om han hade gjort ett misstag vände han och tog oss till ett annat garage där det inte heller fanns någon grön bil. Mina barn började reta mig. De sa till mig att min dröm inte skulle besannas.

Men jag vidhöll min ståndpunkt, att det kunde bara vara en grön transportbil. Slutligen tog mannen oss till ett annat garage där det fanns en grön transportbil. Mannen gick raka vägen fram till transportbilen och sa att detta var bilen som tilldelats mig och jag kunde inte få den i annan färg. Men jag visste detta var den bil Gud hade gett mig. Barnens tro stärktes. Jag kan berätta om många fler tillfällen när jag undervisade mina barn i denna stora tro.


Tillbaks

Bekräftelse

Käre läsare, Herren har bekräftat sitt Ord i mitt liv att "Den rättfärdige skall leva genom tron" Rom 1:17.

Utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Om du tror på honom kommer du att se Guds härlighet. "Gud är trofast, han som har kallat Er" 1Kor. 1:9.

Välsignelse, ära, härlighet och makt tillhör "Lammet som är slaktat från världens grundläggning" (Sv folkbibeln Upp 13:8.)

Vår Gud Jesus säger i Joh. 12:26 "Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom".

Han har ärat mig mer än världen ärar någon.

Det sägs i 1 Kor. 2:9.

"Vi förkunnar som det står i skriften, vad inget öga sett, inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom."

Liksom Jakob vår patriark erkänner: "Jag är inte värd alla dina välgärningar och all den trofasthet du har visat mig. Jag ägde inte mer än min stav, när jag gick över Jordan och nu står jag här med dessa båda skaror". 1 Mos.32 :10

På samma vis erkänner jag att verksamheten började med Bibeln och en väska, men Herren har välsignat mig med två stora välsignelser nämligen min familj och min verksamhet.

Du har läst genom mitt livs berättelse!

Har du hört en sådan underbar berättelse?

Herren har gjort i mitt liv som han säger i Jesaja 64:4:

"Aldrig någonsin har man hört, aldrig har något öra uppfattat, aldrig har något öga sett en annan Gud än dig handla så mot dem som väntar på honom."

Kära läsare du har fått läsa fakta om mitt liv. Här kan jag vittna inför Herren att inte en enda händelse är överdriven eller skriven för att ge krydda åt en annars ensidig berättelse.

Nu är jag 74 år gammal och har tjänstgjort 53 år i min verksamhet.

År 1998 den 26 maj har Ruth och jag varit gifta 50 år.

Det skulle glädja mig i Herren om denna mitt livs berättelse kunde beröra ditt liv och bli en tröst för dig i trångmål och nöd.

Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, som också är min Gud bevare dig med sina mäktiga armar.

Jag har sett storheten i denne helige Gud i alla faser av mitt liv.

Jag börjar alltid sjunga på en viss sång när mitt hjärta fylls av hans närvaro och glädje.

Jag tror det är den bästa vägen för mig att uttrycka min tacksamhet till Honom för att han lett mig hitintills och prisa Honom mer för att han ska fortsätta leda mig genom denna livets ökenvandring till sitt himmelska rike.

Då brister själen ut i lovsångsljud.
O store Gud...